Epoker

 

Forntid                             Cirka 14.000  -  7.000 f.Kr.

Stenåldern                       Från cirka 14.000 f.Kr

Yngre Stenåldern            Från cirka 3.000 f.Kr.

Bronsåldern                    Från cirka 1.500 f.Kr

Järnåldern                       Från cirka 500 f.Kr.

Vikingatiden                    800   -  1050

Äldre Medeltid               1050  -  1250

Folkungatiden                1250  -  1389

Unionstiden                    1389  -  1521

Vasatiden                        1521  -  1611

Stormaktstiden               1611  -  1718

Frihetstiden                    1718  -  1772

Gustavianska tiden        1772  -  1809

Bernadotte tiden            1810  -  2007

 

Sagokungar

 

Enligt dikten Ynglingatal som skrevs omkring år 900 och som har bevarats i sin helhet i Snorre Sturlassons Heimskringla styrdes Sverige under flera hundra år av Ynglingaätten. En ätt vars stamfader var ingen mindre asaguden Frej. Enligt sagorna var det Oden som grundade Svearnas rike. Vilket skulle ha skett vid tiden för Kristi födelse. När Oden lämnade sitt jordiska liv efterträddes han i tur och ordning av gudarna Njord och dennes son Frej innan vanliga människor tog över. Naturligtvis är det ingen historiker som tror att detta är sanning. Däremot är det mycket möjligt att de senare kungarna av Ynglingaätten har varit historiska personer. De elva första kungarna har med undantag av Oden och Yngve-Frej namn som börjar med en konsonant, dessa är med största sannolikhet påhittade. De sexton sista kungarna däremot har namn som börjar med en vokal och ses därför som mer trovärdiga. Aun, Egil och Adils har man också kopplat ihop med Uppsalas tre högar. 

 

Oden  (Stamfader)

 

Ynglingaätten

 

Njord
Yngve Frej
Fjolner
Svegder
Vanland
Visbur
Domalde
Domar
Digner (Dygve)
Dag den vise
Agne Skjafarbonde
Alrik
Erik
Alf
Yngve
Hugeleik
Jorund
Aun
Egil
Ottar (Vendelkråka)
Adils
Östen
Ingvar
Bröt-Anund
Ingjald Illråde

 

I mitten av 600-talet skall Ynglingaättens sista representant på Sveriges tron, Ingjald Illråde, ha störtats av Ivar Vidfamne som blev stamfader för den Ivarska och Lodbrokska ätten. En regentlängd som tar vid där Ynglingatal slutar och fortsätter till början av 1100-talet finns i Hervararsagan

Ivarska och Lodbrokska ätten

 

Ivar Vidfamne
Harald Hildetand

Östen Illråde
Ragnar Lodbrok
Björn Järnsida
Erik Björnsson
Erik Refilsson

Anund Uppsale
Björn vid Högen
Erik Anundsson
Björn Eriksson
Olof Björnsson
Erik Segersäll
Olof Skötkonung
Anund Jakob
Emund den gamle

 

Gamla kungaätten

 

Om vikingatidens kungar vet vi inte mycket om. De  Isländska sagorna nämner en hel del, men de är väldigt opålitliga. Mer pålitliga är Ansgarsvitan, Adam av Bremen och  Saxo Grammaticus (1150-1220), Dansk historieskrivare av Gesta Danorum som även beskriver svensk tronföljd mm på vikingatid.

Här nedan redovisas ett urval sveakungar som sannolikt var historiska personer. För flera av kungarna är släktskapsförbindelserna okända men det har antagits att alla tillhör den gamla ätt som dog ut ca 1060. Något allmänt vedertaget namn på den ätten finns dock inte. Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus beskrev omkring 1200 vikingatidens svenska kungar som medlemmar av Ynglingaätten. Men detta är troligen felaktigt eftersom den isländska sagotraditionen anger att Ynglingaätten ska ha fördrivits från Sveariket i mitten av 600-talet och ersatts av andra ätter. Vissa har istället kallat den för Uppsala-ätten på grund av att de isländska sagorna ofta beskriver dem som Uppsalakungar. Ett sentida namn är Munsöätten som utgår från en i hög grad spekulativ tolkning om att 800-talets kungar skulle ha flyttat sitt kungasäte från Uppsala till Munsö i Mälaren. Men bortsett från en stor gravhög på Munsö och att Ansgarsvitan ger intryck av att kungen hade sitt säte i närheten av Birka finns det inte några belägg för denna teori. Munsöätten bör därför undvikas som benämning eftersom den är ohistorisk och tar ställning för en kontroversiell historietolkning. Det mest neutrala namnet är att helt enkelt kalla den för den "gamla kungaätten".

 

Björn vid Högen (Björn at Hauge) bad den frankiske kejsaren Ludvig den fromme att skicka kristna lärare till Sverige. Kejsaren skickade därför år 829 missionären Ansgar. Björn tog emot Ansgar i sin kungsgård på Adelsö och gav honom tillstånd att grunda en kristen församling i handelsstaden Birka. Björn anlade en plats som kallades för Högen och hade en skald som hette Brage

 

Anund Uppsala var brodern Björn vid Högens medkung. Av okänd anledning blev han fördriven från Sveariket och levde i landsflykt i Danmark. Med hjälp av en dansk flotta angrep Anund omkring år 844 staden Birka  i ett försök att återta sitt kungarike. Birka brandskattades men Anund lämnade tillbaka det han hade tagit av Birkas invånare och försonades med sitt folk. Enligt Hervararsagan hade han sitt kungasäte i Uppsala.

 

Olof var kung när Ansgar gjorde sin andra resa till Birka i början 850-talet. Han skall även ha lett ett krigståg mot Kurland som han lade under sig.

 

Erik Emundsson, kan även ha kallats för Erik Väderhatt. Tillnamnet syftar då på att han hade god vind under sina vikingatåg på andra sidan östersjön. Erik som regerade i slutet av 800-talet härskade enligt Heimskringla också över Västergötland, Dalsland, Bohuslän och Värmland. Men enligt sagan förlorade han alla dessa landområden utom Västergötland till Harald Hårfager när denne enade Norge.

 

Björn Eriksson efterträdde sin far Erik Emundsson som kung och ska ha regerat i femtio år.

 

Ring regerade över svearna tillsammans med sina söner Erik och Emund när Ärkebiskop Unni besökte Birka 935-936. 

 

Emund Erikssonnämns enbart av Adam av Bremen och skall ha varit välvilligt inställd till kristendomen samt allierad med Danmarks kung Harald Blåtand.

 

Olofvar bror till Erik Segersäll och hans medkung ca 970-975. Han dog av förgiftning och hans son Styrbjörn gjorde efteråt anspråk på kungatiteln. Konflikten ledde till slaget vid Fyrisvallarna ca 985 då Erik Segersäll segrade och Styrbjörn stupade. Dottern Gyrid gifte sig med Danmarks kung Harald Blåtand.

 

Erik Segersällär den förste historiske kung som vi har någon större kunskap om. De källor som berättar om vad han uträttade som kung är dock osäkra och delvis motstridiga. Han antas ha blivit kung omkring år 970. Till en början regerade han tillsammans med sin bror Olof. Efter dennes död styrde han Sveariket ensamt, i vilket Västergötland troligen ingick i. Han kom då i konflikt med sin brorson Styrbjörn Starke som krävde att få inta sin faders plats som medkung till Erik. Konflikten kulminerade med slaget vid Fyrisvallarna i närheten av Uppsala som Erik vann. Framgången följdes upp med en erövring av Danmark som hade stöttat Styrbjörn. Erik Segersäll kom att vara över Danmark fram till sin död.

Under tiden i Danmark konverterade han också till kristendomen, men återföll senare till hedendomen.

Erik Segersäll dog år 993av sjukdom och efterträddes av sonen Olof Skötkonung.

 

Olof Skötkonung efterträdde sin far Erik Segersäll omkring år 993. Han är den förste kung som vi med säkerhet vet att han har regerat över både Svealand och Götaland. Dessutom var han den förste sveakung som blev kristen till sin död. Olof Skötkonung är också känd för att han i Sigtuna lät prägla de första svenska mynten. Förmodligen döpte han sig i England efter att ha lett ett vikingatåg mot detta land tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg år 994. Omkring år 1000 besegrade Olof Skötkonung, återigen tillsammans med Sven Tveskägg, den norske kungen Olav Tryggvason i slaget vid Svolder. Efter segern delade de upp Norge sinsemellan så att Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag. Dessa landförvärv förlorades dock senare under hans fortsatta strider mot norrmännen. Hemma i Sverige pågick kristnandet för fullt och Sveriges första biskopsstift inrättades i Skara 1014. Från och med 1015 var Olof Skötkonung i krig mot Norges kung Olav Haraldsson. Detta krig var inte framgångsrikt och gjorde det möjligt för länderna på andra sidan Östersjön att frigöra sig från svearnas välde. Missnöjet med Olof Skötkonungs ovilja att sluta fred med norrmännen blev till slut så kraftigt att han hotades med uppror och tvingades göra sin son Anund Jakob till medkung under de sista åren av hans liv.

 

Anund Jakob valdes till sin far Olof Skötkonungs medkung omkring 1020 och blev ensam kung två år senare. Inte mycket är känt om hans regeringstid ca 1020-1050, men enligt västgötalagens kungalängd ska han ha burit tillnamnet "Kolbränna" på grund av att han i sina uppgörelser lät "bränna mäns hus". Hans utrikespolitik syftade till att bevara maktbalansen i Skandinavien och därför stödde han först Norges kungar Olov Haraldsson och Magnus den gode mot Danmarks kung Knut den store och hans söner,  och slutligen dansken Sven Estridsson mot norrmannen Magnus den gode  Den mest berömda händelsen under dessa krig var slaget vid Helge å 1026 som slutade oavgjort. Men kort efter segrade dock Knut den store mot både Anund Jakob och Olov Haraldsson, och som en följd av nederlaget var en del av Sverige tillfälligt under dansk kontroll. Bland annat präglade Knut den store egna mynt i Sigtuna. När Magnus den gode sedan blev kung över både Norge och Danmark 1042 stödde Anund Jakob dennes motståndare Sven Estridsson fram till sin död 1050.

 

Emund den gamle var en utomäktenskaplig son till Olof Skötkonung och efterträdde sin yngre bror Anund Jakob som kung omkring år 1050, därav tillnamnet den gamle. Han var uppväxt hos sin moders slaviska släkt och saknade kristen övertygelse. Detta tillsammans med att han motarbetade prästerna från ärkestiftet Hamburg-Bremen till förmån för den engelske missionären Osmund gjorde att han kallades för Emund Slemme. Traditionen säger även att den första gränsdragningen mellan Danmark och Sverige ägde rum under Emunds regering. Emund den gamle blev den siste representanten för den gamla kungaätt som hade styrt Sverige under vikingatiden och han efterträddes av sin svärson Stenkil år 1060 eller senare.

 

 

Emund Kolbränna brände gärna motståndares hus och hem i sina räfster.

 

Emund Slemme var en hård kung och inte god att trotsa, han satt gränsen mellan Danmark och Sverige.

 

Håkon Röde föddes och dog i Levene, Viste Härad, var kung i 13 vintrar. (Rödhårig)

 

Stenkilska ätten

 

Stenkil älskade västgötarna mest i sitt rike, han var en god skytt och mycket stark.

Västgötarna älskade honom och hans pilskott kunde sällan överträffas.

 

Inge styrde Sverige med värdighet och bröt aldrig den lag som var taget i varje landskap.

 

Hallsten(bror till Inge) hovsam och godlynt, i varje mål som kom till honom bringade han upprättelse och efter hans död försämrades förmågan att följa lag och rätt.

 

Fillippus(son till Hallsten) drog nytta av sin far och farbror Inge att de for väl med Sverige, ingen kunde beskylla honom för lagkränkning.

 

Inge(bror till Filippus) var uppkallad efter sin farbror. Hela denna ätt förde Sveriges styre väl, Inge blev dock förgiftad i Östergötland av ”ond dryck”. Han blev denna ätts sista kung.

 

Ragnvald Knaphövde, djärv och stolt red han utan tagen gisslan i Västergötland och blev genast nedhuggen av västgötarna för sin visade vanvördnad.

Därefter styrdes Västergötland av en lagman och deras hövdingar, alla trogna sitt land.

 

Sverkerska och Erikska ätterna

 

Sverker den Äldre(son till Kornube i Östergötland), fördrev den danska prinsen och tronpretendenten Magnus Nilsson omkring 1130 och blev därmed svensk kung. Han regerade ungefär i 26 år, ett med medeltida mått mätt en väldigt lång regeringstid. Trots detta är väldigt lite känt om honom. Klostren i Alvastra, Nydala och Varnhem grundades under hans tid. Uppgifter i en rysk krönika tyder på att Sverker genomförde ett misslyckat korståg på andra sidan östersjön. Juldagen 1156 mördades han på väg till julottan av sin egen körsven, vilket var ett brott som ansågs chockerande även på medeltiden. Tronpretendenten Magnus Henriksson misstänktes vara den som låg bakom mordet. Vem som var Sverker den äldres far är väldigt osäkert. En teori är att hednakungarna Kol och Blot-Sven var hans far och farfar.

 

Erik (den helige) blev mycket snart dödad, begravd i Uppsala. Han var ett gott föredöme i sitt liv.

Han valdes till kung av svearna omkring 1150. När Sverker den äldre mördades blev han även kung över åtminstone Västergötland. Några år senare dog han själv under en strid mot den danske prinsen Magnus Henriksson som gjorde anspråk på kronan. Trots att Erik den helige bara regerade under ett decennium har han blivit föremål för en omfattande mytbildning. Delvis som en följd av propaganda från den Erikska ätten betraktades han som ett helgon med alla möjliga goda egenskaper. Den bilden motsägs delvis av att hans hustru 1157 fördrev munkarna från Varnhems kloster, de fick dock komma tillbaka 1159.  Erik Jedvardsson blev Sveriges nationalhelgon trots att påven aldrig helgonförklarade honom. Talesättet "på S:t Eriks tid" syftade på den gamla goda tiden. Legenden säger att Erik den Helige ledde ett framgångsrikt korståg mot Finland, men sanningshalten är osäker

 

Karl (Sverker den Gamles son) hade sin gode far att tacka för sin värdighet. Han styrde Sverige med klokhet och godhet, dräpt på Visingsö, begravd vid sin far i Alvastra.

Hans son Sverker blev ”buren i skötet” till Danmark, ömklig var hans färd.

 

Knut vann Sverige med svärdet, dräpte kungarna Karl, Kol, Burislev och hade många slag i Sverige där han vann dem alla. Det tog många år innan det blev fred och lugnt i Sverige men därefter var han en god kung när han fick växa vid makten, han var kung i 23 vintrar, begravd i Varnhem. För ovanlighetens skull dog han en naturlig död ca 1195. De sista åren var jarlen Birger Brosa den faktiske regenten. Myntpräglingen som hade återupptagits under 1140-talet fick ett uppsving under Knut Erikssons regering.

 

Sverker var klok och en god man som Sverige hade gott av, han har gott eftermäle.

Sverker växte upp i landsflykt i Danmark. När Knut Eriksson dog 1195 valdes han till ny kung med stöd av sin svärfar Birger Brosa. Enligt en överenskommelse skulle Sverker den yngre efterträdas av någon av Knut Erikssons fyra söner som var minderåriga när kungavalet ägde rum. Tio år senare gör de dock uppror mot Sverker den yngre. När de möts i slaget vid Älgarås 1205 segrar Sverker och tre av bröderna stupar. Den fjärde brodern, Erik Knutsson, återkommer några år senare med en större armé och besegrar Sverker vid slaget vid Lena 1208 trots att denne fick stöd av danska trupper. 1210 gör Sverker ett försök att återta kronan, men han stupar i slaget vid Gestilren och begravs i Alvastra kloster.

 

Erik.

tog makten 1208 efter mångåriga strider och landsflykt i 3 år i Norge. Hans kungakröning som ägde rum 1210 är den första kända i Sverige. Han vann Sverige med svärdet och var kung i 7 vintrar. Han var en god årkung (god årsväxt) under hela sin tid.

Efter att konflikten med Sverker den yngre avslutades följde en period av fred som tillsammans med goda skördar gjorde honom populär bland folket. Men år 1216 insjuknade han och dog i sängen på Visingsö och ligger i Varnhem bland sina bröder och fränder, hans enda son föddes kort efter hans död.

 

Johan (Sverkers son) var barn till åldern och mycket godsint. 3 vintrar var han kung innan han dog i sängen på Visingsö år 1222 endast 21 år gammal som den siste av den Sverkerska ätten. Han ligger i Alvastra och hela Sverige sörjde att han inte fick leva längre.

 

Erik Eriksson (läspe och halte) blev kung endast sex år gammal 1222. Som en följd av detta tillsattes en förmyndarregering under ledning av biskop Bengt av Skara.1229 gjorde en grupp stormän ledda av Knut Långe uppror och Erik Eriksson tvingades fly till Danmark. När Knut dog 1234 fick Erik Eriksson tillbaka kronan. Den egentliga makten utövades dock av innehavarna av jarlämbetet, från och med 1248 Birger Jarl. 1250 dog Erik Eriksson utan arvingar och slöt därmed den Erikska ätten.

 

Knut Holmgersson (Långe) var besläktad med den Erikska ätten. Som ledare för ett stormannauppror fördrev han Erik Eriksson och blev kung 1229. Sex år senare dog han och Erik Eriksson kom tillbaka. Knuts son Holmger gjorde 1247 ett misslyckat försök att ta makten.

 

Folkkungaätten

 

Den ätt som regerade över Sverige åren 1250-1364 kallas vanligen för Folkungaätten även om vissa moderna historiker anser att den borde kallas för Bjälboätten efter den ort i Östergötland som de härstammade ifrån. Det var egentligen först på 1600-talet som ätten började kallas för Folkungaätten. En viss Folke filbyter som levde på 1000-talet skulle ha varit deras stamfader. Tillnamnet filbyter betyder fölbitare och syftar på att han kastrerade föl genom att bita sönder deras pungkulor. Det är mycket osäkert om Folke filbyter verkligen har existerat....

Under 1200-taket fanns det en grupp stormän som kallade sig själva för folkungar. De var dock motståndare till "Folkungaättens" ledande man Birger Jarl. För att skilja dessa åt kallas stormannagruppen numera för de "riktiga folkungarna".

Birger Jarl var Sveriges mäktigaste man från 1248 till sin död 1266. Genom att gifta sig med den barnlöse kung Erik Erikssons syster kom Birger Jarls ätt att efterträda den Erikska ätten 1250 med sonen Valdemar som dess förste representant.

 

Valdemar Birgersson (ca 1230-1302) efterträdde sin morbror Erik Eriksson som kung 1250. De första sexton åren var hans far Birger Jarl den faktiske regenten. Under Birger Jarls styre infördes de så kallade fridslagarna som reglerade hemfriden, kyrkofriden, tingsfriden och kvinnofriden. Lagarna stärkte rättssäkerheten i Sverige. Men det speciella med dessa lagar var att de var gemensamma för hela riket till skillnad från de gamla landskapslagarna. Effekten blev därför en stärkning av centralmakten. Valdemars tid som ensam regent blev däremot mindre framgångsrik. När han gjorde sin svägerska med barn tvingades han åka till Rom som botgärning. Hemkommen från Rom gjorde hans bröder Magnus Ladulås och Erik uppror och besegrade honom med dansk hjälp i slaget vid Hova 1275. Valdemar gjorde sedan flera misslyckade försök att återta makten innan han togs tillfånga 1288. Sina sista år tillbringade han i fängsligt förvar i Nyköpingshus.

 

Magnus Ladulås (1240-1290) fick titeln hertig och Södermanland som län av sin far Birger Jarl. 1275 besegrade han sin bror Valdemar i slaget vid Hova i Västergötland och valdes till ny kung. Striderna fortsatte dock i ytterligare några år. Men omkring 1280 var han Sveriges obestridde härskare. I denna egenskap fortsatte han sin fars arbete med att stärka centralmakten. Slott med tillhörande län grundades och fasta skatter infördes. Gotland knöts definitivt till den svenska kronan 1288. Men det viktigaste beslutet under Magnus Ladulås regering var utan tvekan Alsnö stadga. Den erbjöd skattefrihet åt alla som kunde utrusta en riddare med häst åt kungen. Utöver skapandet en riddararmé blev följden av Alsnö stadga att en svensk adel bildades. Ursprunget till hans tillnamn "Ladulås" finns det flera teorier om. En av teorierna går ut på att det var hans förbud mot våldgästning hos bönderna som gav upphov till namnet.

 

Birger Magnusson (1280-1321) valdes till kung redan som fyraåring av fadern Magnus Ladulås i syfte att säkra tronföljden. Eftersom Birger bara var tio år när Magnus Ladulås dog tillsattes en förmyndarregering under ledning av Torgils Knutsson. Som myndig kung kom Birger tidigt i konflikt mot sina maktlystna bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Torgils Knutsson som hade stött Birger mot hans bröder blev 1306 avrättad efter att Birger tillfälligt försonats med Erik och Valdemar. Samma år tog de dock Birger tillfånga under Håtunaleken. Striderna slutade med freden i Helsingborg som ledde till att riket delades i tre delar under Birgers överhöghet. De delar Birger faktiskt styrde över begränsade sig till östra Uppland, Närke, Södermanland, Östergötland, Gotland och Viborgs län. Särskilt allvarligt var att Erik hade kommit över Bohuslän och norra Halland från Norge och därmed var på god väg att skapa ett självständigt rike med centrum kring Göta älv. 1317 satte Birger stopp för denna utveckling genom att fängsla bröderna under Nyköpings gästabud, där de senare avled. Birger själv blev dock fördriven av brödernas anhängare 1318 och Eriks son Magnus efterträdde honom som kung 1319. De sista åren tillbringade Birger i landsflykt i Danmark.

 

Magnus Eriksson (1316-1374) är den svenske kung som har regerat längst tid, 45 år mellan 1319 och 1364. Han var endast tre år gammal då han valdes till kung över Sverige och ärvde det norska kungariket samt norra Halland. Fram till 1331 styrdes Sverige och Norge av varsin förmyndarregering. Som Skandinaviens mäktigaste man  inledde han en expansion genom att med hot om krig kunna köpa Skåne och Blekinge 1332 och södra Halland 1341. Ett korståg mot Ryssland 1348-51 misslyckades dock. Digerdödens härjningar 1349-51 försämrade ytterligare de ekonomiska problem som Magnus Eriksson hade på grund av sin politik. Gods drogs in från både kyrkan och adeln med omfattande missnöje som följd. 1355 abdikerade han från sin norska tron till förmån för sin yngre son Håkan. Den äldste sonen Erik krävde att även han skulle få mer makt och allierade sig med adelsoppositionen i ett uppror 1356. Detta resulterade i att riket delades i två delar och en längre tid av stridigheter. Men Erik dog redan efter tre år och Magnus Eriksson var återigen kung över hela Sverige. Bekymren var dock inte över. 1360 invaderade Danmarks kung Valdemar Atterdag Skåne och erövrade detta landskap samt Blekinge och Halland. Året efter intog han även Gotland. 1362 blev sonen Håkan medregent till Magnus och året efter slöts fred med Danmark. Mot dessa stärkningar av kungamakten svarade adeln med uppror och insatte Albrekt av Mecklenburg som kung 1364. Ett år senare togs Magnus tillfånga och hölls under sex år i fångenskap. De sista åren tillbringade han i Norge där han 1374 omkom vid ett skeppsbrott.

Under Magnus Erikssons tid som kung avskaffades träldomen (1335) och en landslag och en stadslag utfärdades omkring 1350, vilka därmed ersatte de gamla landskapslagarna. Magnus Erikssons eftermäle är dock kraftig påverkad av den propaganda som spreds av adelsoppositionen. Heliga Birgitta som ingick i den kretsen spred till exempel lögner om att Magnus Eriksson var homosexuell (Magnus Smek).

 

Erik Magnusson (1339-1359) För att säkra tronföljden inom folkungaätten såg Magnus Eriksson till att få sin äldste son Erik vald till kung 1344. Erik deltog dock inte i rikets styre. När brodern Håkan blev ensam regent i Norge krävde Erik utan framgång mer inflytande. Adelsoppositionen mot Magnus Eriksson övertalade 1356 Erik att göra uppror mot fadern, vilket ledde till att riket delades mellan far och son. Erik tog över Skåne, Blekinge, södra Halland, Småland utom Finnveden, Östergötland och Finland. Men Erik var inte nöjd med detta och gjorde uppror ännu en gång 1357. Efter en ny förlikning lade Erik under sig nästan hela Svealand samt Norrland. 1359 återupptågs konflikten när fadern Magnus Eriksson fick stöd av Danmark. Efter stridigheter i Skåne slöts dock fred mellan far och son. Kort efter detta dog Erik tillsammans med sin familj, pesten var den troliga orsaken.

 

Håkan Magnusson (1340-1380) som Magnus Erikssons yngre son var han förutbestämd att ta över det norska riket när han blev myndig, vilket skedde 1355. När Danmark invaderade Sverige skickade han hjälp och blev 1362 Magnus Erikssons medkung.1363 slöt de fred med Danmarks kung Valdemar Atterdag. De tre skandinaviska rikena riktade sina gemensamma krafter mot den svenska rådsaristokratin och Hansan. Ett led i denna allians var Håkans giftermål med Valdemar Atterdags dotter Margareta. Men 1364 blev både Håkan och Magnus fördrivna från den svenska tronen. Resten av hans tid som norsk kung ägnades åt att försöka återta Sverige från Albrekt av Mecklenburg. Krigen blev kostsamma och försvagade kungamaktens ställning i Norge. Det blev istället hans änka Margareta som lyckades erövra Sverige.

 

Unionskungar

 

Innebörden av Kalmarunionen som varade mellan 1397 och 1521 är omstridd. Enligt en uppfattning var det en faktisk union mellan Danmark, Norge och Sverige. Med konsekvensen att de bland annat skulle ha en gemensam utrikes- och försvarspolitik En annan tolkning är att det bara var en personalunion. Det vill säga att de skandinaviska rikena hade samma kung men utöver det formellt sett ingenting gemensamt. Troligen var Kalmarunionens karaktär omstridd även på 1400-talet.

Första halvan av 1400-talet kännetecknas av att kungamaktens ställning stärks kraftigt. Motståndet mot den starka kungamakten är en viktig förklaring varför unionsstriderna bröt ut på allvar 1448. Resten av Kalmarunionens historia präglas av ständiga inbördesstrider som efterhand får karaktären av krig mellan Danmark och Sverige. Efter 1448 var de tre skandinaviska länderna enade endast under åren 1457-64, 1497-1501 och 1520-21. Unionsstriderna ledde till att Kalmarunionen upplöstes slutgiltigt 1521. Men den starka kungamakten överlevde trots det, nu i form av Gustav Vasas svenska nationalstat.

När Kristoffer av Bayern dog oväntat 1448 utan arvingar blev Kristian I av huset Oldenburg erbjuden Danmarks krona. Han blev sedan vald till norsk kung. Efter ett krig mot Karl Knutsson Bonde blev han även kung av Sverige, och förnyade därmed Kalmarunionen. Alla svenska kungar av den Oldenburgska ätten blev avsatta bara några år efter trontillträdet. Med undantag av Kristian II som blev avsatt efter bara några månader

 

 

Margareta var dotter till den danske kungen Valdemar Atterdag. Vid tio års ålder blev hon bortgift med den norske kungen Håkan Magnusson.1370 födde hon sitt enda barn Olof. När Valdemar Atterdag dog 1375 lyckades Margareta få det danska riksrådet att välja Olof till ny kung. Den verkliga regenten var dock Margareta. När maken Håkan dog 1380 styrde hon även Norge åt sin son. En svår motgång för henne kom när Olof dog 1387. Trots att den svenska kungen Albrekt av Mecklenburg var näste man i tronföljden i både Norge och Danmark lyckas hon med politiska manövrar att förklaras som Regent i båda rikena. 1389 fördrev hon Albrekt av Mecklenburg även från den svenska tronen med hjälp av upproriska svenska adelsmän. Trots snabba segrar dröjde det till 1395 innan fred slöts med Albrekt. Vitaliebröderna som var allierade med Albrekt fortsatte dock att bedriva sjöröveri mot Margaretas länder en tid till.

1397 Fick hon sin systerdotterson Erik av Pommern krönt till kung över Danmark, Norge och Sverige. Men Margareta förblev den verklige regenten fram tills sin död 1412. Som regent var hon en mycket skicklig politiker och genom olika åtgärder stärkte hon centralmakten avsevärt. Även i utrikespolitiken fortsatte framgångarna.1408 köptes Gotland tillbaka av Tyska orden som hade ockuperat ön 1398 för att stävja sjöröveriet. I det danska hertigdömet Slesvig som hade en mycket självständig ställning stärkte hon centralmakten genom att i hemlighet köpa hertigdömets jord. 1410 försöker dess hertig hindra detta genom att inleda ett flera decennier långt krig. 1412 dog Margareta av pesten i Flensburg där hon hade bedrivit förhandlingar med hertigen.

Margaretas eftermäle har växlat. Den kvinnosyn som rådde på hennes tid beskrev kvinnor som antingen som oskuldsfulla jungfrur eller intriganta ragator. Någon oskuldsfull jungfru var hon definitivt inte, utan hon kunde mycket väl använda hårdhänta metoder för att få igenom sin vilja. Av den anledningen beskrevs hon ofta negativt. En mer positiv syn framträdde under 1800-talet då hon sågs som en enande kraft som skyddade Skandinavien mot utländskt inflytande. Oavsett vilken av dessa förklaringar som ligger närmast sanningen så råder det ingen tvekan om hennes skicklighet som regent. Av alla regenter som styrt Sverige under medeltiden är hon den främste.

 

 

Erik av Pommern hette egentligen Bogislav och föddes 1382 som son till hertig Vratislav av Pommern-Stolp. Men han var också systerdotterson till Margareta. När hennes son Olof dog 1387 valde hon Erik av Pommern till hennes efterträdare som regent över Danmark och Norge. Margareta såg till att namnet Bogislav ändrades till det mer skandinaviskt klingande Erik. Erik av Pommern valdes till svensk kung 1396 och året efter kröntes han till kung över hela Kalmarunionen. Margareta förblev dock den verklige regenten fram till hennes död 1412.

Som regerande kung fortsatte han Margaretas politik. Nästan hela hans regeringstid ägnades åt konflikten mot Slesvig-Holstein som hade brutit ut 1410. Den konflikten utvidgades till att även omfatta Hansan då Erik av Pommern hade motarbetat den till förmån för skandinaviska städer. Erik hade oftast övertaget men lyckades aldrig nå ett avgörande. Kriget avslutade med freden i Vordingborg 1435, mer eller mindre oavgjort. Då hade emellertid Erik redan fått nya bekymmer. Engelbrekt gjorde 1434 uppror mot kungens styre i Sverige. Erik av Pommern förklarades avsatt som kung över Sverige men fick senare tillbaka kronan mot löften om förbättringar. Detta löfte bröt han omedelbart och 1436 Gjorde Engelbrekt uppror igen och Erik blev avsatt för andra gången. Han fick tillbaka kronan ännu en gång på villkor att följa de tidigare löftena. Detta skedde inte och 1439 avsattes han för tredje och sista gången. Samma år avsattes han i Danmark och året efter i Norge. Hans välde var nu inskränkt till Gotland som han höll fram tills 1449. de sista åren av sitt liv tillbringade han i Pommern.

Erik av Pommern kämpade precis som Margareta för den starka centralmakten. Han hade dessutom stora kunskaper i juridik som han med stor envishet använde för att försvara sina maktanspråk. Tyvärr saknade han Margaretas politiska skicklighet. En stark ovilja till kompromisser samt det omfattande motståndet mot den starka kungamakten ledde därför att han avsattes från alla sina riken. Då det är segrarna som skriver historien har synen på Erik av Pommerns blivit mycket negativ.

Erik av Pommern dog 1459 och överlevde därmed sin efterträdare Kristoffer av Bayern.

 

 

Kristoffer av Bayern erbjöds kungakronan 1439när det danska riksrådet hade tappat förtroendet för morbrodern Erik av Pommern. Åren 1440-42 blev han vald och krönt i Danmark, Sverige och Norge. Hans företrädare kontrollerade dock fortfarande Gotland och Kristoffer försökte återbörda Gotland till Sverige. Men när han dog oväntat 1448 härskade Erik av Pommern fortfarande över ön. För att bli svensk kung fick Kristoffer gå med på flera av den svenska adelns krav. Varav det viktigaste var att endast svenskar skulle utses till fogdar. Till skillnad från sina företrädare som hade behandlat det svenska riket styvmoderligt höll kristoffer sina löften och tillbringade mycket tid Sverige. En revidering av landslagen stadsfästes under Kristoffers tid och kom att vara giltig lag fram tills 1736.

Hans eftermäle blev trots detta negativt eftersom han utsattes för hämningslös propaganda av sin efterträdare Karl Knutsson Bonde. Kristoffer kallades till exempel för barkakung (barkbrödskung) på grund av att det rådde missväxt då han regerade.

 

Kristian I

När hertig Adolf av Slesvig-Holstein avböjde ett erbjudande att bli dansk kung 1448 gick budet till hans brorson Kristian som accepterade. Året efter gifte Kristian sig med sin företrädares änka, Dorotea, för att förhindra att de län hon fick i hemgift skulle hamna utanför centralmaktens kontroll. 1450 hade Kristian I manövrerat ut sin rival Karl Knutsson och blivit erkänd som norsk kung. De följande åren ägnades åt krig mot Sverige för att få även den svenska kronan. Vilket skedde 1457. Kristian regerade kraftfullt och hävdade kungamaktens ställning framgångsrikt mot riksrådet. Men året 1460 innebar en vändpunk. Morbrorn Adolf dog och Kristian I ärvde hertigdömet Slesvig-Holstein. Ett villkor var dock att han betalade ut en kompensation till sina släktingar för att de skulle avstå från arvsanspråk. Summan översteg Kalmarunionens årliga intäkter. Hädanefter var Kristian I i akut pengabehov och försökte genom olika extraskatter stärka finanserna. I Sverige ledde missnöjet mot hans styre till att han fördrevs 1464. Kristian I försökte genom krig återerövra Sverige men slogs slutligt tillbaka i slaget vid Brunkeberg 1471. Hans skulder förhindrade honom från ytterligare försök att erövra Sverige. Han kom att regera över Danmark och Norge fram till sin död 1481. Ett besök i Rom ledde till att Köpenhamns universitet grundades fem år senare.

 

Hans efterträdde sin far Kristian I som kung över Danmark och Norge 1481. För att bli vald till kung hade han tvingats gå med på eftergifter till rådsaristokratin. Hans makt inskränktes också av att hans bror Fredrik tilldelades halva Slesvig-Holstein som hertigdöme 1490. Det var först i mitten av 1490-talet hans ställning var så stark att han kunde koncentrera sig på att återupprätta Kalmarunionen. Genom en allians med Ryssland som anföll Finland 1495 kunde Hans manövrera bort riksföreståndaren Sten Sture den äldre och bli krönt till Sveriges kung 1497. Hans ställning försvagades dock 1501 då han led ett förödmjukande nederlag mot upproriska bönder i Ditmarsken. Samma år återtog Sten Sture den äldre makten över Sverige. Fram till sin död 1513 var Hans i krig mot Sverige för att återerövra kronan. Som dansk-norsk kung moderniserade Hans armén och var först i Europa med att skapa en örlogsflotta. Trots de dåliga förutsättningarna i början av hans regering lyckades han med hjälp av machiavelliska metoder hävda kungamakten.

 

Kristian II, även känd som Kristian Tyrann, föddes 1481. Han var ståthållare i Norge 1506-12 innan han 1513 efterträdde sin far som dansk-norsk kung. Som sådan fortsatte han kriget mot Sverige vilket 1520 slutade med hans fullständiga seger. För att säkra greppen om Sverige lät Kristian II fängsla 82 ledande svenskar under sin kröningsfest i Stockholm, trots att de hade fått amnesti av Kristian II. Fångarna avrättades under Stockholms blodbad och fler utrensningar utfördes i resten av landet. Vreden mot blodbadet ledde till ett omfattande uppror och Kristian II fördrivs 1521 efter bara några månader som kung. De svenska upprorsmännen fick stöd av Hansan som ogillade Kristian II:s handelspolitik.

Även i Danmark fanns det ett missnöje mot Kristian II på grund av hans strävanden mot envälde. När Jyllands adel gjorde uppror 1523 blev Kristian II:s ställning ohållbar och han flydde till nederländerna. Därifrån försökte han återta Danmark och Norge från sin farbror Fredrik I. Under vistelsen i nederländerna blev Kristian II lutheran men återgick till katolicismen av politiska skäl. 1531 landsteg han i Norge för att ta tillbaka makten. Försöket misslyckades trots folkigt stöd och han blev svekfullt fängslad. Resten av sitt liv tillbringade han i fångenskap. Anhängare till Kristian II gjorde under grevefejden 1534-36 ytterligare ett försök att återinsätta honom, men även detta misslyckades.

Kristian II:s tillnamn "tyrann" var välförtjänt. Hans styre i främst Sverige men även i Danmark präglades av brutna löften och rättsövergrepp med många mördade som följd. I sin exil i Nederländerna försökte han med hjälp av propaganda framställa sig som "Kristian Bondekär", syftet var att vinna folkets stöd för att återta kronan. Däremot har han aldrig kallats för "Kristian den gode", det är sentida historiker som felaktigt har gett honom det tillnamnet.

Kristian II dog 1559 i sitt fängelse på Kalundborgs slott. Han efterträddes i Sverige av Gustav Vasa.

 

 

Vasaätten

 

Vasaättens förste kände medlem var häradshövdingen Nils Kettilsson som även var fogde på Stockholms slott en kort tid i mitten av 1350-talet och som dog omkring 1378. Ätten tillhörde då Upplands lågfrälse men vissa tecken tyder på att den kan ha haft ett tysk-baltiskt ursprung. Med sonen Krister Nilsson tog vasaätten klivet in i det svenska högfrälset, han utnämndes till riksdrots 1435 och blev därmed kungens ställföreträdare. Som sådan var han lojal mot Erik av Pommern och Kalmarunionen Hans sonson Kettil Karlsson som var biskop i Linköping gjorde dock uppror mot unionskungen Kristian I och var riksföreståndare 1464-1465. En av hans kusiner var riksrådet Erik Johansson som avrättades under Stockholms blodbad 1520. Erik Johansson är dock mest känd som far till Gustav Vasa. Efter att Kristian Tyrann störtades av Gustav Vasa 1521 regerades Sverige av Vasaätten fram tills Kristinas abdikation 1654.

Men Vasaätten var även en polsk kungadynasti. 1587 valdes Gustav Vasas sonson Sigismund till polsk kung. Åren 1592-1599 var Sverige och Polen i personalunion. Sigismund störtades 1599 men de polska vasaättlingarna gav aldrig upp sina anspråk. Vasaätten utslocknade 1672 när Johan Kasimir dog, fyra år tidigare hade han abdikerat som polsk kung.

Ett av Vasaättens kännetecken var deras hetlevrade humör och flera av vasaättlingarna kunde få våldsamma raseriutbrott. Ett annat drag var sinnessjukdom, av Gustav Vasas fyra söner blev två sinnessjuka.

Släktträd över vasaätten

 

Gustav Vasa
1523-1560

 

I

Erik XIV
1560-1568

Johan III
1568-1592

 

Karl IX
1604-1611

 

I

 

I

Sigismund
1592-1599

Gustav II Adolf
1611-1632

 

I

Kristina
1632-1654

 

Gustav Eriksson (Vasa) föddes ca 1496 på Rydboholm norr om Stockholm. Som medlem av den högadliga ätten Vasa anslöt sig Gustav Vasa tidigt till kretsen runt Sten Sture den yngre i kampen mot Kristian II av Danmark. 1518 fördes han genom svek till fängsligt förvar i Danmark. Han lyckades dock fly och återkom till Sverige just när Kristian II hade besegrat Sten Sture. Genom att inte delta i Kristian II:s kröningsfest slapp Gustav Vasa att bli ett av offren för Stockholms blodbad. Istället försökte han uppvigla allmogen i Dalarna att göra uppror, vilket han till slut lyckades med när han valdes till deras hövitsman i januari 1521. Ett drygt halvår senare valdes han till riksföreståndare och blev då ledare för alla svenska styrkor som under befrielsekriget 1521-23 bekämpade Kristian II. Med hjälp av Sveriges första flotta, köpt på kredit från Lübeck, fick Gustav Vasa de resurser han behövde för att inta de viktiga slotten och föra kriget till ett lyckligt slut. När Kristian II avsattes även från Danmarks tron blev Gustav Vasa hastigt vald till svensk kung i Strängnäs den 6 juni 1523. Valet markerade den definitiva brytningen med Kalmarunionen.

De första tio åren av Gustav Vasas styre präglades av skulden till Lübeck som han hade ådragit sig, vilken blev en tacksam ursäkt för att ständigt kräva in skatter som även användes för att bekosta de legoknektar som han behövde för att hålla sig kvar vid makten. Det främsta hotet kom från resterna av det gamla Sturepartiet som ansåg att Sten Stures ättlingar förtjänade kronan mer. Gustav Vasas försök att med hjälp av reformationen lägga under sig kyrkans jord bidrog också att öka missnöjet bland konservativa bönder som fortfarande sympatiserade med katolicismen. försämrade hans handlingsfrihet. Med Västerås riksdag 1527 påbörjades reformationen i Sverige. Sturepartiets intriger och upprorsförsök i Dalarna 1524-1528 krossades dock obevekligt av Gustav Vasa. Med riksdagen i Västerås 1527 fick reformationen sitt slutliga genombrott varmed kyrkans jord drog in och dess politiska makt försvann. Indragningarna stärkte statsfinanserna men det mesta gick till högadeln vars stöd Gustav Vasa var beroende. Trots det så gjorde högadeln i Västergötland uppror mot kungens allt mer hänsynslösa politik 1529, vilket dock kvästes mycket snabbt av en kung som hade blivit expert på att bekämpa uppror. Konfiskationer av kyrkklockor ledde till ett sista uppror i Dalarna 1531 som bestraffades hårdhänt. Under 1530-talet var Gustav Vasas ställning mycket stark och skulden till Lübeck samt dess alltför förmånliga handelsprivilegier avskaffas genom Sveriges inblandning i Grevefejden 1534-36.

Centralmakten kom att stärkas under Gustav Vasas regering genom en välutbyggd statsförvaltning och att länsherrarnas tidigare så starka inflytande försvann. Det allvarligaste upproret mot Gustav Vasa återstod dock. Under Dackefejden 1542-43 var nämligen hela Småland kontrollerat av upprorsmännen och kungen hade tvingats att sluta flera vapenvilor innan han lyckades krossa det. Gustav Vasa tog lärdom av upprorets framgångar och byggde därför upp en nationell armé som kom att ersätta de dyra legosoldaterna samt nya slott som skulle stå emot eventuella framtida bondeoroligheter. Gustav Vasas livsverk fullbordades 1544 när valmonarkin avskaffades och kungatiteln blev ärftlig inom hans ätt. Med undantag av ett gränskrig mot Ryssland 1555-57 var de sista åren av hans styre lugna.

Gustav Vasa är kanske den mest betydelsefulla kungen i Sveriges historia och han har fått äran för att reformationen infördes och att Sverige förvandlades till en stark centralstyrd nationalstat. Man ska dock inte glömma att han förenade skicklighet med hänsynslöshet och att avsikten med hans reformer var att stärka sin egen makt. Det han uträttade var dessutom inte unikt för Sverige utan typiska företeelser under 1500-talet och skulle förmodligen ha skett även utan Gustav Vasa. Genom att införa ärftliga hertigdömen åt sina yngre söner förstörde han dessutom mycket av den starka stat han hade byggt upp. Den förste vasakungens bildning var inte heller imponerade och kulturellt innebar hans styre en tillbakagång.

År 1560 dog Gustav Vasa av sina krämpor

 

Erik XIV ärvde kungakronan från sin far Gustav Vasa 1560. Som kung bröt han mot faderns försiktiga utrikespolitik genom att annektera Estland 1561 och sedan blockera den ryska hamnstaden Narva. Detta ledde till krig med Danmark, Lybeck och Polen 1563 som med varierande framgång skulle pågå under hela Erik XIV:s regeringstid. En annan konflikt var den med brodern Johan som var hertig av Finland. Johans hade nära förbindelser med Polen, vilket uppfattades som ett hot och ledde till att han berövades sitt hertigdöme och sattes i fängsligt förvar 1563. Ett led i Erik XIV: strävan att stärka kungamakten var att isolera högadeln från maktens boningar, detta gynnade uppkomlingar som den beryktade Jöran Persson. Motsättningarna kulminerade med de så kallade Sturemorden 1567. Flera ledande personer ur högadeln, bland annat Svante Sture med söner, hade då fängslats för högförräderi och väntade på en rättegång när Erik XIV som var i mental obalans knivmördade Nils Sture och beordrade att de andra blev avrättade. Erik XIV:s sinnesjuka tillstånd ledde sedan till att Sverige styrdes av riksrådet under andra halvan av 1567.

Erik XIV hade tidigare friat till flera kvinnor från Europas furstehus utan att lyckas, varav den mest kända var drottning Elisabet av England. Sommaren 1568 överraskade han alla genom att gifta sig med den enkla bonddottern Karin Månsdotter som han hade förälskat sig i. Detta utlöste ett uppror från högadeln lett av kungens bröder Johan och Karl. Erik XIV störtades och tillbringade resten av sitt liv i fångenskap i olika slott. Han dog 1577 på Örbyhus slott, möjligen på grund av förgiftning. Som kung var han intelligent och mycket målmedveten men hans eftermäle har länge präglades av hans fienders propaganda som beskrev honom som en vettvilling

 

Johan III, Gustav Vasas näst äldste son blev hertig över västra Finland 1556 och i den egenskapen förde han en självständig politik som bland annat gick ut på att få kontroll över Estland och förvandla det till en egen stat utanför Sveriges gränser. Dessa planer stoppades 1561 av brodern Erik XIV som hade blivit kung året innan. Estland annekterades då för Sveriges räkning och Johans makt över sitt hertigdöme begränsades genom ett riksdagsbeslut. När Johan trots allt fortsatte sin självständiga politik genom att gifta sig med den polska prinsessan Katerina Jagellonica fick Erik XIV nog. Johan dömdes till döden av riksdagen och soldater skickades till Finland 1563 för att inta Johans slott i Åbo. Han hölls sedan fången i Gripsholms slott fram till hösten 1567 då Erik XIV:s sinnesjukdom hade brutit ut och riksrådet som styrde i hans ställe beslutade att frige Johan.

Sommaren 1568 ledde Johan ett framgångsrikt uppror mot Erik XIV som stöddes av högadeln och den yngre brodern hertig Karl. Samma år hyllades Johan som ny kung och han belönades högadeln och hertig Karl med utökade privilegier och maktbefogenheter. Johan III:s regeringstid kom därefter att präglas av en maktkamp mellan kungen, hertig Karl och högadeln som representerades av riksrådet. I början samarbetade kungen och riksrådet mot hertig Karl för att förhindra att hans makt utökades. Johan III:s politik som gick ut på att styra utan riksrådets inblandning ledde dock till en brytning med detta och till att Johan började samverka med hertig Karl istället.

Sveriges krig mot Polen slutade som en direkt följd av att Johan III blev kung och 1570 slöts fred med Danmark och Lybeck. Men omedelbart efter freden bröt krig ut med Ryssland och detta skulle pågå fram tills efter Johan III:s död. På grund av det ryska kriget odlade han sin vänskap med Polen och 1573 och 1575 försökte Johan III utan framgång att bli vald till polsk kung. Men 1587 fick han sin son Sigismund vald till kung av Polen.

Det Johan III annars är mest känd för är hans försök att driva den svenska kyrkan mot katolsk riktning. Johan III var intresserad av teologi och önskade ett närmande mellan de katolska och protestantiska kyrkorna. Men detta var dock impopulärt i Sverige där protestantismen hade rotat sig och efter hans död 1592 revs reformerna upp.

 

Sigismund föddes1566 på Gripsholms slott där hans föräldrar var fängslade. Som son till den polska prinsessan Katarina Jagellonica fostrades han till katolik och blev vald till polsk kung 1587. Fem år senare efterträdde han sin far Johan III som svensk kung. I katolska kretsar hade Sigismunds trontillträde väckt förhoppningar om att Sverige skulle återgå till katolicismen men i Uppsala möte 1593 deklarerade svenska kyrkan, riksrådet och hertig Karl att Sverige var oåterkalleligt ett lutherskt land. Sigismund tvingades sedan att bekräfta detta som villkor för att bli krönt till kung. Eftersom Sigismund oftast befann sig i Polen hamnade han underläge i den maktkamp med farbrodern hertig Karl som dominerade hans tid som kung. 1597 var hertig Karl Sveriges faktiske härskare och Sigismunds anhängare flydde till Polen. Ett försök att återta kontrollen över Sverige slutade med att Sigismunds trupper besegrades i slaget vid Stångebro 1598 och året efter blev han avsatt som kung av riksdagen.

I Polen uppfattades Sigismund som en utlänning och han vantrivdes så mycket att det 1589 behövdes övertalning från den det svenska riksrådet för att han inte skulle abdikera. Den svenska kronan var han däremot inte beredd att ge upp. Följden blev ett polsk-svenskt krig 1600-1629 som slutade med att Sverige erövrade Livland. Mer framgångsrik var Sigismund i kriget mot Ryssland 1610-1618 varigenom han erövrade Smolensk och en stor del av dagens Vitryssland. Hans strävan att försvara den polska kungamakten kulminerade med ett adelsuppror 1606-07. Sigismund dog 1632, samma år som Gustav II Adolf stupade vid Lützen. Två av hans söner, Vladislav IV och Johan II Kasimir, blev valda till kung av Polen och de övertog även hans anspråk på Sveriges krona

 

Karl IX var Gustav Vasas yngste son och han trädde in på den politiska arenan vid arton års ålder då han hjälpte Johan III att störta Erik XIV. Samma år tillträdde han sitt hertigdöme som omfattade Södermanland, Närke, Värmland samt norra Västergötland. Detta hertigdöme som Karl förvaltade mycket skickligt var i praktiken en stat i staten och hans självständiga styre ledde till flera konflikter med kungen och riksrådet. Under Sigismunds regering trappades dessa konflikter upp till den grad att Karl 1597 hetsade de finska bönderna att göra uppror mot dess adel som var lojal till Sigismund (Klubbekriget). Till slut blev brytningen mellan hertig Karl och Sigismund definitiv och den militära uppgörelsen 1598 slutade med Karl som segrare, nu med titeln riksföreståndare. Det skulle dock dröja till 1604 innan hans ställning var stark nog att låta riksdagen utse honom till kung. Dessförinnan hade han sett till att rensa ut sina motståndare, i det beryktade "Linköpings blodbad" 1600 avrättades fyra av rikets ledande män för att de hade stött Sigismund. Men striderna mot Sigismund var inte över med detta utan det följdes av ett krig mot Polen som pågick i Baltikum med varierande framgångar. När Karl IX sedan dog 1611 av ett slaganfall hade Sverige även dragits in i krig mot Danmark och Ryssland.

Karl IX:s kungagärning kan ses som ett typiskt exempel på en machiavellisk furste, han var fullkomligt hänsynslös men samtidigt mycket skicklig. Han var också en lysande talare som med ett färgstarkt språk lyckades vinna stöd från de ofrälse stånden. Karl IX lät även grunda flera städer som till exempel Karlstad och Mariestad.

Karl IX efterträddes av sin sjuttonårige son Gustav II Adolf.

 

 

Gustav II Adolf är den svenske kung som är mest känd utomlands och han efterträdde sin far Karl IX vid sjutton års ålder. Men innan han tillträdde var Gustav II Adolf tvungen att skriva under en kungaförsäkran som garanterade adeln dess privilegier. Författaren till kungaförsäkran var rikskanslern Axel Oxenstierna och under de följande decennierna fungerade Oxenstierna som Sveriges regeringschef. Det var han som skrev Sveriges första grundlag 1634 och skapade en statsförvaltning som än idag präglar Sverige.

Som kung koncentrerade Gustav II Adolf sig på de krig mot Danmark, Ryssland och Polen som han hade ärvt från sin far. Fred med Danmark slöts 1613 i Knäred och Sverige slapp landförluster men var tvungen att betala en enorm lösensumma för att få tillbaka Älvsborgs fästning. Tiden efter detta var mer framgångsrik då Sverige i freden vid Stolbova 1617 och Stilleståndet vid Altmark 1629 erövrade stora landområden i Baltikum från Ryssland och Polen. Under den tiden hade Gustav II Adolf också genomfört flera reformer av krigsmakten. Idéerna hade han hämtat från flera håll i Europa men han använde dessa för att skapa något helt nytt. Resultatet blev en armé som kombinerade eldkraft och rörlighet på ett för samtiden häpnadsväckande sett.

Det var när Gustav II Adolf intervenerade i det trettioåriga kriget för att hjälpa de protestantiska staterna som omvärlden upptäckte slagkraften i hans nya armé. I slaget vid Breitenfeldt 1631 krossades den katolska armén och Gustav II Adolf kunde erövra över hundra tyska städer medan han tågade ner till södra Tyskland. Men hans fiender kopierade hans arméorganisation och under de följande slagen blev det besvärligare för Gustav II Adolf och han stupade redan 1632 i slaget vid Lützen 1632. Men den stormaktställning han hade gett Sverige rubbades inte och riksdagen valde att hedra hans minne genom att kalla honom för Gustav Adolf den store.

I Sverige och i det protestantiska Tyskland har synen på Gustav II Adolf för det mesta varit starkt positivt, även om det har funnits olika uppfattningar om varför han intervenerade i det trettioåriga kriget. Var det som han själv hävdade att han ville hjälpa protestanterna eller var det bara ett lägligt tillfälle att erövra land? Förmodligen var det en blandning av båda orsakerna. I det katolska Tyskland anser man däremot att han förlängde ett tyskt inbördeskrig vilket resulterade i ett stort lidande för civilbefolkningen och till att den tyska riksenheten krossades.

Gustav II Adolf efterträddes av sitt enda barn, den blott sex år gamla Kristina.

 

 

Kristina var bara sex år gammal när hennes far Gustav II Adolf stupade och fram till 1644 då Kristina blev myndig och krönt till kung styrdes Sverige av en förmyndarregering ledd av Axel Oxenstierna. Under Kristinas regeringstid avslutades kriget mot Danmark som inletts 1643 samt det trettioåriga kriget vilket resulterade i stora landvinster. Men det skulle bli svårt att upprätthålla stormaktställningen i fredstid och för att avlöna officerare fortsatte Kristina den gamla politiken att dela ut gods som betalning, något som var ohållbart i längden. För att besätta alla poster i den svällande statsförvaltningen mångdubblade hon också adelns numerär, vilket inte var populärt bland den gamla adeln och som dessutom inte gynnade de ofrälse stånden. Men Kristina lyckades hävda sin makt och manövrerade ut den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna. Hennes intresse för konst och kultur förde med sig att den framstående filosofen Descartes blev inbjuden till hennes hov, där han dock fick lunginflammation och dog.

Men det som Kristina är mest känd för är hennes abdikation 1654. Hon efterträddes av sin kusin Karl Gustav som hon hade fått riksdagen att utse som tronföljare. Fri från regeringsansvar reste hon till Bryssel där hon konverterade till katolicismen varefter hon bosatte sig i Rom. Bara tre år efter sin abdikation försökte hon att bli drottning över det då spanskstyrda Neapel med franskt stöd. Planen avslöjades dock av en av hennes tjänare och Kristina bestraffade hans förräderi med döma honom till döden. Dådet som uppfattades som ett kallblodigt mord ledde till en stor skandal i Europa. När Karl X Gustav dog 1660 reste hon till Sverige med önskemål om att bli upptagen i tronföljden, men det avvisandes av riksdagen. Därefter levde hon ett privatliv i Rom. Hon gifte sig aldrig.

Kristina är en av de personer i historien som man antingen älskar eller hatar. De som hyllar henne lyfter fram hennes begåvning, självständighet och intresse för lärdom. Kritiker pekar på hennes bristande ansvarskänsla och att den politik hon förde skulle ha ruinerat staten och gjort bönderna livegna om den hade fortsatt alltför länge.

 

 

Pfalziska ätten

 

Den Pfalziska ätten som flera av våra mest kända kungar tillhörde blev svensk kungaätt 1654 när Karl X Gustav efterträdde sin kusin Kristina. Ätten Pfalz-Zweibrücken-Kleeburg som den egentligen hette, var en sidogren i det mäktiga huset Wittelsbach som styrde över Bayern. Under medeltiden hade två medlemmar av huset Wittelsbach blivit tyskromerska kejsare, Ludvig IV 1314-1347 och Ruprecht 1400-1410. Även Karl VII Albrecht som var kejsare 1742-1745 räknades till detta hus. Dessutom tillhörde den svenske unionskungen Kristoffer av Bayern (1440-1448) huset Wittelsbach.

Pfalz-Zweibrücken-Kleeburg var dock ingen betydelsefull gren av huset Wittelsbach. Som en följd av många olika arvskiften var Kleeburg-grenens lott begränsat till det lilla furstendömet Kleeburg i Elsass i dagens Frankrike. När dess herre pfalzgreven Johan Kasimir besökte Sverige 1613 omfattade det bara en befäst köping, två slott och några byar, han var inte ens riksomedelbar utan lydde under sin äldre broder hertigen av Pfalz-Zweibrückens överhöghet. Att ett äktenskap mellan den obetydlige Johan Kasimir och den svenska prinsessan Katarina ändå blev av 1615 berodde enbart på Katarinas bestämda vilja att gifta sig med just honom. Eftersom Johan Kasimir deltog på den protestantiska sidan under trettiåriga kriget tvingades han sedermera till landsflykt i Sverige, där Katarina födde den blivande kungen Karl X Gustav.

Medlemmarna i ätten Pfalz-Zweibrücken med sina olika personligheter hade ett märkligt gemensamt drag, de dog alla unga. Karl X Gustav dog av en lunginflammation 37 år gammal. Karl XI dog av magcancer vid 42 års ålder. Karl XII stupade när han var 36 år. Av Karl XII:s sex syskon blev bara två vuxna, Hedvig som blev 27 och Ulrika Eleonora som blev 53.

Den Pfalziska ätten upphörde att vara svenskt kungahus när Ulrika Eleonora abdikerade 1720 till förmån för sin make Fredrik I.

 

 

Karl X Gustav föddes 1622 på Nyköpings slott som son till Pfalzgreven Johan Kasimir och den svenska prinsessan Katarina. Eftersom han var en medlem av det svenska kungahuset sågs det länge som naturligt att han skulle gifta sig med kusinen och blivande kungen Kristina. Dessa planer rann dock ut i sanden när Kristina blev myndig. Möjligen var det Karl Gustavs vidlyftiga leverne när han tjänstgjorde i armén i Tyskland 1642-45 som avskräckte Kristina. Men trots att giftermålsplanerna grusades förblev han en av Kristinas gunstlingar. 1648 utnämndes han därför till Överbefälhavare över alla svenska styrkor i Tyskland. Eftersom det trettioåriga kriget slutade kort efter att han anlänt fick han sköta den omfattande demobiliseringen av armén 1648-50, en uppgift han skötte med beröm. Tack vare Kristina blev han 1650 utnämnd till tronföljare av riksdagen. Åren fram till Kristinas abdikation 1654 skötte han förvaltningen av Öland som han hade fått i förläning, återigen visade han prov på administrativ talang.

Som nykrönt kung 1654 tog han sig an uppgiften att sanera statsfinanserna efter Kristinas vidlyftiga donationspolitik. Med det syftet drev han igenom fjärdepartsräfsten som gick ut på att en fjärdedel av alla donationer från staten sedan 1632 skulle tas tillbaka. Genomförandet av räfsten skulle dock skjutas upp eftersom krig bröt ut 1655.

För att förekomma ryska erövringar av stora delar av Polens territorium genomförde Karl X Gustav i allians med Brandenburg ett renodlat angreppskrig mot Polen 1655. Kriget gick till en början bra och vid årets slut kontrollerade Karl X Gustav alla viktiga polska städer, och han var på god väg att bli polsk kung. Men på grund av truppernas våldsamma härjningar hårdnade motståndet mot Karl X Gustav. Ryssland, Österrike, Brandenburg och Danmark slöt upp på Polens sida. 1657 valde Karl X Gustav att lämna Polen och anfalla Danmark, som överrumplades genom det berömda tåget över Bält. Resultatet blev freden i Roskilde 1658 där Skåne med flera landskap blev svenska. Men han var fortfarande i krig med de övriga länderna. För att undkomma sitt besvärliga läge startade han ett nytt krig mot Danmark med syftet att utplåna det som ett självständigt rike. Kriget lyckades inte och Karl X Gustav dog av feber i Göteborg 1660. I de följande frederna fick Sverige lämna tillbaka en del av erövringarna. Men Sverige blev i alla fall större än vad hade varit när Karl X Gustav kröntes.

Med tanke på det han åstadkom under sin livstid är Karl X Gustav märkligt anonym. Angrepp mot Polen och Danmarkstred mot folkrätten och många grymheter pågicks av de svenska trupperna. Men Karl X Gustavs moral var flexibel och hans ärelystnad var stor. Trots att han var kortväxt och kolossalt fet hade han många kvinnoaffärer, med flera oäktingar som följd. Utöver mat och kvinnor räknades även alkohol till hans laster. Han hade en stor social talang men även en teoretisk begåvning som glatt överraskade hans lärare. Och trots sin aptit på nöjen misskötte han aldrig sin plikt.

Karl X Gustav efterträddes av sin fyraårige son Karl XI.

 

 

Karl XI  hade ännu inte fyllt fem år när hans far Karl X Gustav dog 1660. Fram tills Karl XI blev sjutton år gammal styrdes därför Sverige av en förmyndarregering under ledning av Magnus Gabriel De la Gardie. Denna hade inte lyckats lösa Sveriges ekonomiska bekymmer. I utbyte mot årliga bidrag på 400 000 riksdaler hade förmyndarregeringen gått med på en allians med Frankrike strax innan Karl XI blev myndig. Trots att armén inte var rustad för krig tvingades Sverige av den franska alliansen att anfalla Brandenburg 1674. Pinsamma motgångar i det kriget lockade Danmark att anfalla. Sverige tappade kontrollen över östersjön och en dansk invasion i Skåne följde. Den svenska armén lyckades hejda motgångarna genom bland annat Slaget vid Lund 1676. Men något avgörande nåddes aldrig och kriget hamnade i ett dödläge med omfattande förödelse i den skånska landsbygden som resultat. Tack vare stora franska framgångar på kontinenten slöts en förmånlig fred med obetydliga landförluster 1679.

Missnöjet med statens usla tillstånd vändes efter freden mot den högadel som 1660-72 hade styrt Sverige. Riksdagen beslöt 1680 att införa kungligt envälde och att alla donationer till adeln skulle dras in, reduktionen. De nya resurser som kronan nu fick användes till att bygga upp indelningsverket som garanterade en stark stående armé på ungefär 65 000 man. Märkt av olyckorna under det skånska kriget 1674-79 ville Karl XI till varje pris undvika ett nytt krig. För att få stöd från England och Holland mot ett eventuellt angrepp från Danmark deltog svenska trupper visserligen i det Pfalziska tronföljdskriget 1689-98, men det skedde i en begränsad skala. När Karl XI dog av magcancer 1697 var riket i ett betydligt bättre skick än när han tillträdde regeringen 1672.

Till skillnad från sin far var Karl XI en tillbakadragen person och hans studieresultat var mycket blygsamma. Som krigsledare var han mer än en belastning än en tillgång, segern i slaget i Lund hade han varit nära att slarva bort och hans hårdhänta politik mot snapphanarna bara ökade skåningarnas motstånd mot den svenska regimen. Som kung ledde hans bristfälliga utbildning flera gånger till inkonsekventa beslut och rättsröta. Men Karl XI:s brister som regent uppvägdes av en stark pliktkänsla, enkla levnadsvanor samt skickliga rådgivare som Johan Gyllenstierna. Men det goda rykte som Karl XI har beror främst på genomförandet av reduktionen, indelningsverket samt den långa fredsperioden efter det Skånska kriget.

Karl XI efterträddes av sin ende överlevande son Karl XII.

 

Karl XII var redan vid födseln förutbestämd att bli enväldig kung. Trontillträdet skedde dock oväntat tidigt då han blev föräldralös vid 14 års ålder. Den förmyndarregering som tillsattes för att styra landet bedömde att Karl XII  var så pass mogen för sin ålder att han förklarades myndigt efter bara ett halvår. Den nye kungen fortsatte den politik som hans fader hade bedrivit men år 1700 avbröts den långa fredsperioden av det Stora nordiska kriget när Sverige angreps av Sachsen, Danmark och Ryssland. Resten av Karl XII:s liv kom att ägnas åt detta krig.

Till en början var Sverige framgångsrik. Med stöd av England och Holland tvingades Danmark ut ur kriget efter bara tre månader. I slaget vid Narva besegrades en tre gånger större rysk armé i grunden. Efter detta inriktade Karl XII sig på att slå ut Sachsen vars kurfurste August även var polsk kung. Målet var att avsätta August som polsk kung och vinna Polen som allierad mot Ryssland. Trots en rad segrar mot sachsarna lyckades inte Karl XII behärska hela Polen som istället sönderföll i ett inbördeskrig. 1706 var dock Sachsen besegrad och svenskvännen Stanislaw Leszynski åtminstone till namnet polsk kung.

Det ryska fälttåget 1707-09 slutade däremot i katastrof när armén förintades i slaget vid Poltava. Karl XII var tvungen att fly till Turkiet där han försökte övertala sultanen att förklara krig mot Ryssland. Vilket faktiskt skedde inte mindre än tre gånger. Men Sverige hjälptes inte av detta och 1710-14 erövrade Ryssland Baltikum och Finland samtidigt som Danmarks inträde i kriget 1709 medförde ett nytt tvåfrontskrig. 1713 blev Karl XII obekväm för ledande turkiska politiker och han togs tillfånga under kalabaliken i Bender. Därefter var han i praktiken i turkisk husarrest under 1,5 år innan han fick återvända hem till Sverige.1715 förklarade även Preussen och Hanover krig mot Sverige och de tyska besittningarna förlorades. De följande åren ägnade Karl XII åt att rusta upp Sveriges försvar. För att kunna få en gynnsam fred ledde han två fälttåg mot Norge. Det första var improviserat och misslyckat. Det andra var betydligt mer förberett och skulle sannolikt ha erövrat Norge om inte Karl XII stupade vid belägringen av Fredrikshald.

Karl XII är den mest omstridde personen i vår historia och beroende på vem man frågar kan man få två helt olika svar på hur han var som kung. Redan samtiden var splittrad. För Karl XII uppfattades som en ädelmodig hjälte som var tapper, plikttrogen, principfast, tolerant och inte unnade sig själv någon lyx. Men samtidigt kritiserades han för att han inte lyssnade på goda råd och inte utnyttjade diplomatins möjligheter. Anledningen till att Karl XII har kritiserats så hårt beror främst på den enkla anledningen att han förlorade kriget. Men också på att det är segrarna som skriver historien. Allteftersom kriget fortskred hade alla privilegier i det svenska samhället urholkats i krigsansträngningens namn. Nya skatter infördes som alla var tvungna att betala, även adeln. I officerskåren och förvaltningen hade ofrälset ökat sin andel betydligt. På grund av enväldet och kriget hade adelns särställning mer eller mindre försvunnit. När Karl XII stupade avskaffades enväldet och högadeln tog tillbaka makten. Alla reformer som hade gjorts under Karl XII:s tid revs upp. För även om adeln beundrade Karl XII som person så avskydde de hans politik, och det är detta som har präglat Karl XII:s eftermäle.

Karl XII efterträddes av sin syster Ulrika Eleonora.

 

 

 

 

Ulrika Eleonora, född 1688 var Karl XII:s yngsta syskon. Efter att Karl XII hade stupat vid Fredrikshald lyckades Ulrika Eleonora i konkurrens med sin systerson hertig Karl Fredrik att bli vald till kung av riksdagen 1719. För att bli vald hade hon dock varit tvungen att ge upp enväldet. Hennes oförmåga att samarbeta med den nya politiska ledningen gjorde att hon valde att abdikera till förmån för sin make Fredrik av Hessen 1720. Som drottning bedrev hon en omfattande välgörenhet. Men hennes liv förmörkades av sin makes allt mer öppna otrohet. Hon fick aldrig några egna barn och dog 1741.

 

Hessiska ätten

 

Fredrik I föddes 1676 som arvprins till Hessen-Kassel. Efter att ha utmärkt sig i det Spanska tronföljdskriget friade han till Karl XII:s syster Ulrika Eleonora. Men äktenskapet som ägde rum 1715 var enbart politiskt, och Fredrik lade ner stor ansträngning åt att säkra tronföljden åt hustrun. När Ulrika Eleonora tillträdde tronen 1719 var Fredrik den faktiske regenten. Efter hennes abdikation 1720 blev han det även formellt. Försöken att hävda kungamakten misslyckades dock fullständigt under det tidiga 1720-talet. Kungens makt inskränktes till två röster i riksrådet. Dessutom var han tvungen att bekämpa det holsteinska partiet som ville ha hertig Karl Fredrik som kung. Först efter riksdagen 1727 var hans tron säkrad.  Men med det avtagande inflytandet tappade Fredrik I intresset för rikets skötsel. Och de senare åren ägnades helt åt nöjen. Fredrik I var konstant otrogen, mest känt är förhållandet med Hedvig Taube. 1730 ärvde Fredrik lantgrevskapet Hessen-Kassel vilket påverkade hans utrikespolitik då han satt på två stolar. Fredrik I lärde sig aldrig svenska och dog 1751 av ett slaganfall, saknad av få.

Eftersom Fredrik I inte fick några barn inom äktenskapet utsågs Adolf Fredrik till hans efterträdare av riksdagen.

 

 

 

Ätten Holstein-Gottorp

 

Den holstein-gottorpska ätten härstammar från hertig Adolf som var yngre bror till den danske kungen Kristian III. I denna egenskap erhöll han 1544 hertigdömet Holstein-Gottorp som låg på båda sidor om gränsen mellan Danmark och det Tyskromerska riket. Konflikter med det danska kungahuset gjorde att de holsteinska hertigarna allierade sig med Sverige under 1600-talet. Banden mellan Holstein-Gottorp och Sverige stärktes också genom äktenskap mellan Karl X Gustav och den holsteinska prinsessan Hedvig Eleonora samt mellan Karl XII:s syster Hedvig Sofia och hertig Fredrik IV.

När Karl XII stupade var hans systerson hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp en av de två kandidaterna vid kungavalet. Trots att Ulrika Eleonora valdes till kung förblev det så kallade holsteinska partiet en viktig maktfaktor fram till riksdagen 1727. Men ätten Holstein-Gottorp blev trots allt svenskt kungahus eftersom äktenskapet mellan Ulrika Eleonora och Fredrik I var barnlöst och Sverige förlorade kriget mot Ryssland 1741-43. Hertig Peter som tidigare varit en kandidat som svensk tronföljare hade 1742 blivit vald till rysk tronföljare istället och för att få en mild fred var Sverige tvungen att acceptera Peters släkting Adolf Fredrik som efterträdare till Fredrik I.

Ätten Holstein-Gottorp var sedan svenskt kungahus mellan 1751-1818 och rysk tsardynasti 1762-1918. Även det tyska storhertigdömet Oldenburg styrdes av en gren av Holstein-Gottorp mellan 1773-1918. Dessutom har huset Oldenburg, som ätten Holstein-Gottorp är en gren av, varit kungahus i Grekland och är än idag kungahus i Danmark och Norge.

 

Adolf Fredrik var egentligen förutbestämd att som furstbiskop styra över ett obetydligt landområde norr om Lybeck. Ryska påtryckningar gjorde dock att han blev vald till svensk tronföljare 1743. Åtta år senare tillträdde han som kung, men frihetstidens statskick gav honom litet inflytande. När Adolf Fredrik vägrade att skriva under riksdagens beslut svarade de med att använda en namnstämpel istället. På initiativ av hans kraftfulla drottning planerade kungens anhängare 1756 att genomföra en statskupp. Men kuppen avslöjades och flera konspiratörer blev avrättade. Sista försöket att hävda kungamakten skedde 1768 när han abdikerade och vägrade att återinträda om inte riksdagen sammankallades, vilket skedde fem dagar senare. De författningsändringar som Adolf Fredrik hade hoppats på genomfördes dock inte av riksdagen. 1771 dog han av ett slaganfall efter att han hade ätit semlor.

Adolf Fredrik har gått till historien som en medelmåttig toffelhjälte som var ointresserad av makt. Det skulle istället ha varit drottning Lovisa Ulrika som var den drivande kraften kring försöken att utöka kungamakten och den som med sina kulturella intressen spred glans kring hovet. Kritiken är delvis orättvis, för Adolf Fredriks möjligheter att utöva någon makt var starkt begränsad. De gånger han faktiskt tilläts få inflytande visade han prov på administrativa talanger.

Adolf Fredrik efterträddes 1771 av sin son Gustav III.

 

 

Gustav III efterträdde sin far Adolf Fredrik som kung 1771. Året efter genomförde han en oblodig statskupp som ökade hans makt och avslutade frihetstiden. Kuppen hade stöd från adeln som hade känt sig alltmer hotad av frihetstidens statskick där de bara hade en röst av fyra i riksdagen. Till en början stärktes adelns ställning av Gustav III. Men kungens strävan efter mer makt gjorde att hans förhållande till adeln med tiden blev alltmer ansträngt.

Gustav III ville regera i upplysningstidens anda, vilket visade sig i att han ökade religionsfriheten, instiftade svenska akademin och gynnade kulturlivet. Han skrev själv flera operor om Gustav Vasa och Gustav II Adolf som han beundrade och ville efterlikna. I detta syfte planerade han 1783 och 1786 att anfalla Norge. Men båda gånger övertalades han att avstå från krigsplanerna. 1787 kom dock ett tillfälle som Gustav III inte kunde motstå, Turkiet förklarade krig mot Ryssland. Det följande året förklarade Sverige krig mot Ryssland efter en påhittad gränsincident i Puumala. Men kriget var inte framgångsrikt och ett omfattande myteri bland officerarna, Anjalaförbundet, lamslår armén. Kriget utökas när Rysslands bundsförvant Danmark invaderar Bohuslän. Tack vare segern i slaget vid Svensksund kunde en fred utan gränsförändringar slutas 1790.

Kriget mot Danmark och ilskan mot de adliga officerarnas myteri ökade Gustav III:s popularitet och 1789 genomförde han med stöd av de ofrälse stånden en grundlagsändring som gav honom nästan oinskränkt makt. Priset var dock adelns hat. Bara tre år senare sköts han på operan av en adelskonspiration. Gustav III dog av skadorna två veckor senare. Men hans värdiga uppträdande och folkets vrede över dådet gjorde att den planerade statskuppen inte kunde genomföras.

Med undantag av Karl XII har nog ingen kung fått mer skilda omdömen än Gustav III. Han var onekligen en skicklig politiker som kunde ta vara på alla tillfällen som bjöds. Och hans kulturella intresse gav hovet en glans som inte har någon motsvarighet i den svenska historien. Men dessvärre var han också ärelysten och lagd åt önsketänkande.

Gustav III efterträddes av sin omyndige son Gustav IV Adolf.

 

Gustav IV Adolf bara tretton år när hans far Gustav III mördades 1792. Farbrodern hertig Karl tillsattes därför som förmyndare. Men den verklige regenten var dock hertigens förtrogne Gustav Adolf Reuterholm, i folkmun kallad storvesiren. Reuterholm var impopulär både bland folket och den unge kungen och han avskedades när Gustav IV Adolf blev myndig 1796. Som regent hade Gustav IV Adolf samma enväldiga makt som Gustav III hade haft efter 1789. Men hans ointresse över detaljer gjorde att den faktiska makten över inrikespolitiken hamnade hos byråkrater. Däremot hade Gustav IV Adolf med sina enkla vanor ett sinne för ekonomi. Vilket visade sig i skötseln av de tyska besittningarna. Dessa hade varit en förlustaffär ända sedan 1648 och Gustav IV Adolf valde 1803 att panta bort Wismar till Mecklenburg.

Utrikespolitiken kännetecknades av hans motvilja mot det revolutionära Frankrike. Något som ledde till att Sverige drogs in i napoleonkriget 1805. Napoleons framgångar gjorde att Sveriges allierade föll bort en efter en. Men Gustav IV Adolf vägrade att acceptera erbjudanden om fred. 1808 ställdes han därför inför ett tvåfrontskrig mot Frankrike, Danmark och Ryssland som fiender. Resultatet blev att Finland förlorades till Ryssland. Missnöjet med Gustav IV Adolf hotade att utlösa ett inbördeskrig och en grupp officerare valde därför att avsätta honom i en statskupp 1809.

Gustav IV Adolf landsförvisades och 1812 skilde han sig från sin fru. Under namnet överste Gustafsson förde han sedan ett kringflackande liv tills han dog 1837 i Sankt Gallen. Hans eftermäle var länge starkt negativt då den nya regimen utsatte honom för en omfattande svartmålning. Han har länge ensam fått skulden för förlusten av Finland men inkompetenta militärer bär en stor del av ansvaret.

Gustav IV Adolf efterträddes av sin senile farbror Karl XIII.

 

 

Karl XIII var en yngre bror till Gustav III. Efter statskuppen 1772 fick han titeln hertig av Södermanland från sin bror. Men då han senare inte fick några viktigare politiska uppdrag blev han fientlig inställd till Gustav III, och han ingick i de kretsar som låg bakom mordet på kungen 1792. Gustav III hade på dödsbädden strukit Karl från förmyndarregeringen. Men efter kungens död fick Karl beslutet ogiltigförklarat. Och vid samma tid lade han ner de pågående utredningarna kring konspirationen mot Gustav III. Som förmyndare var Karl en svag regent och den mesta makten låg hos hans gunstling Gustav Adolf Reuterholm. När Gustav IV Adolf blev myndig förlorade Karl sitt politiska inflytande tills 1809. Efter att hans brorson blivit avsatt erbjöds han att bli riksföreståndare. Men det var först efter att Karl hade godkänt den nya grundlagen som han blev vald som kung. Som kung var han inte mer aktiv än han hade varit under förmyndarregeringen. Den verklige makten innehades av Jean Baptiste Bernadotte som han adopterade 1810 då han saknade egna barn. 1814 blev han även kung av Norge under namnet Karl II. Men hans dåliga hälsa förhindrade honom från att utöva någon regeringsmakt och fyra år senare dog han.

1818 blev Karl XIII:s adoptivson Karl XIV Johan ny kung.

 

 

Ätten Bernadotte

 

Den nuvarande kungaätten hette ursprungligen deu Poey och härstammade från det pyreneiska berglandet Béarn. År 1615 gifte sig Jouandot deu Poey med Germaine de Bernadotte. Fruns efternamn kom från en fastighet i den sydfranska staden Pau som hette Bernadotte. Germaine födde Pierre deu Poey de Bernadotte vars son Jean Bernadotte (1649-98) arbetade som vävare i Pau. Jeans sonson Henri (1711-80) var verksam som advokat. Henri blev 1763 far till Jean Baptiste Bernadotte, som sedermera skulle bli känd som Karl XIV Johan.

Egentligen var det tänkt att den danske prinsen Karl August skulle efterträda den barnlösa Karl XIII. Men eftersom han dog oväntat 1810 var man tvungen att än en gång finna en tronföljare. Valet föll på den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte eftersom det fanns förhoppningar om att kunna återta Finland med hjälp av franskt stöd. Jean Baptiste Bernadotte bytte namn till Karl Johan och tog snabbt över ledningen av Sverige. Och sedan dess har ätten Bernadottes ställning i Sverige aldrig hotats trots att Gustav IV Adolfs son Gustav fram till sin död 1877 gjorde anspråk på Sveriges tron.

 

 

 

Karl XIV Johan föddes i Frankrike och hette ursprungligen Jean Baptiste Bernadotte. Han arbetade först som advokatskrivare i sin hemstad Pau innan han 1780 tog värvning i den franska armén. Efter den franska revolutionen gjorde han en blixtkarriär och blev general 1794. Han tjänade även  republiken som ambassadör i Wien och som krigsminister. Som en av Napoleons skickliga fältherrar blev han utnämnd till marskalk av Frankrike och furste över Ponte Corvo. Men 1809 hamnade han i onåd hos Napoleon och fick inga flera uppdrag. Okunnig om detta erbjöd den svenske löjtnanten Carl Otto Mörner 1810 Bernadotte att bli svensk tronföljare, i tron att det skulle leda till en allians med Frankrike. Bernadotte accepterade och blev sedan adopterad av Karl XIII med det nya namnet Karl Johan.

Karl Johan insåg att Napoleons dagar var räknade och fick Sverige att alliera sig med dennes fiender. 1813-14 förde Karl Johan befälet över den 158 000 man starka nordarmén och segrade i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig mot Napoleons arméer. Efter det sista slaget tågade han mot sina allierades vilja mot Danmark och tvingade detta land att avträda Norge. Norrmännen vägrade att acceptera detta och utsåg en egen kung och en ny grundlag. Efter ett kort krig 1814 tvingade Karl Johan norrmännen att acceptera Karl XIII som kung mot att att de fick behålla sin nya grundlag, varmed Sverige och Norge förenades i en union.

1818 dog Karl XIII och Karl Johan blev kung med ordningstalen XIV i Sverige och III i Norge. Fast i praktiken hade han varit Sveriges regent ända sedan han blev vald som tronföljare. Sveriges grundlag från 1809 förskrev en begränsad kungamakt. Men Karl XIV Johan var en mycket skicklig administratör och blev näst intill enväldig genom att bara rekrytera lojala tjänstemän till de viktiga ämbetena. Karl XIV Johans regering präglades dock av hans oro för att bli störtad. Vilket medförde ett mycket konservativt styre med upprepade ingrepp i tryckfriheten. Först i slutet av sitt liv gav kungen vika för reformkrav. Men trots att Karl XIV var Sveriges obestridde ledare i 34 år lärde han sig aldrig att tala svenska.

Karl XIV Johan dog 1844 och efterträddes av sin son Oscar I.

 

 

Oscar I efterträdde sin far Karl XIV Johan 1844. Hans trontillträde var efterlängtad eftersom han till skillnad från fadern hade liberala åsikter. De följande åren genomfördes också flera liberala reformer som förbättrade villkoren för flera grupper. Kvinnor fick lika arvsrätt och blev myndiga vid 25 års ålder. Det fastslogs att samhället hade en skyldighet att ta hand om de fattiga (fattigvårdsförordningen från 1847). Dessutom infördes en human fångvård. En allmän folkskola infördes 1842 och 1846 avskaffades skråväsendet och näringsfrihet infördes. Oroligheterna under revolutionsåret 1848 förändrade dock Oscar I:s politik åt en konservativ riktning.

Till en början fullföljde Oscar I sin fars försiktiga och ryssvänliga politik. Men även i detta område kom han att bryta med fadern då hans sympatier med skandinavismen förde med sig att Sverige år 1848 skickade militär hjälp till Danmark som var i krig med Preussen (det första Slesvigska kriget). Svenska förhoppningar om att återerövra Finland ledde också till att Sverige år 1855 var väldigt nära att inträda i Krimkriget mot Ryssland. Men freden hann slutas innan Sverige inträdde i kriget. Västmakterna hade trots det försökt få Ryssland att avträda Åland till Sverige men den ryske tsaren vägrade att avträda territorium till en icke krigförande part. Som ett led i Oscar I:s utrikesplaner fördes också planer på ett skandinaviskt försvarsförbund fram men det blev aldrig förverkligat.

På grund av sjukdom blev Oscar I oförmögen att regera 1857 och två år senare dog han. Oscar I kan sägas vara den sista kungen som personligen styrde riket. Hans son och efterträdare Karl XV fick däremot stora problem med att hävda kungamakten.

Karl XV var son till Oscar I och hade under sin faders sjukdom agerat som regent i två år innan han kröntes till kung 1859. Under sin tid som vicekung i Norge 1856-57 hade Karl XV lovat norrmännen att avskaffa det för dem så förhatliga ståthållarämbetet. Men detta framkallade en regeringskris i Sverige som underminerade kungamaktens ställning. På grund av att Karl XV hade starkt konservativa värderingar medan regering och riksdag dominerades av liberaler råkade han ut för flera motgångar under sin tid som kung. En mängd liberala reformer genomfördes under 1860-talet mot kungens vilja, bland annat avskaffades ståndsriksdagen 1866. Ett löfte om militär hjälp till Danmark 1863 kunde Karl XV inte infria på grund av regeringens motstånd.

Men trots att han i alla avseenden var en misslyckad kung blev Karl XV mycket populär bland den breda allmänheten tack vare sin folkliga stil. Han kom att kallas för "Kron-Kalle" och hade rykte om sig att vara svag för fruntimmer vilket ledde till otaliga påståenden om kungliga oäktingar runt om i landet.

Eftersom Karl XV:s ende (officielle) son bara blev 15 månader gammal efterträddes han av sin bror Oscar II.

 

 

Oscar II efterträdde 1872 sin bror Karl XV som kung över Sverige och Norge. Oscar II var en skickligare politiker än sin bror men lyckades inte återupprätta den personliga kungamakten. Utan makten gled istället över till det 1876 upprättade statsministerämbetet. Den enda gång som Oscar II lyckades påverka den svenska politiken på ett aktivt sätt var under tullstriden på 1880-talet. Den frihandelsvänlige statsministern övertalade kungen att utlysa nyval för att få bort den protektionistiska majoriteten i riksdagen. Detta tilltag lyckades våren 1887 och frihandlarna fick majoritet. Men i det ordinarie valet på hösten blev det återigen protektionistisk majoritet trots att frihandlarnas fick flest röster (en kandidat som inte hade betalat sin skatt ledde till att en hel lista med frihandlare ogiltigförklarades). Oscar II misslyckade kamp mot protektionisterna innebar ytterligare än motgång för kungamakten och själva tullfrågan i sig hade lett till att modernt partiväsende hade börjat bildas som snart skulle bilda en stabil grund för ett parlamentariskt styrelseskick som var oberoende av kungen.

Redan år 1884 hade Oscar II dessutom tvingats acceptera att det parlamentariska styrelseskicket infördes i Norge. Kungens bekymmer med Norge slutade inte heller där eftersom norrmännen nu började att kräva en friare ställning i förhållande till Sverige. Det avgörande slaget kom 1905 när Norge ville ha ett eget konsulatväsen. Oscar II:s ovilja att godkänna detta ledde till att unionen mellan Sverige och Norge upplöstes samma år. Förbittrad över detta dog han två år senare.

Men trots att kungamakten gick tillbaka under Oscar II var han allmänt respekterad för sitt värdiga uppträdande. Han var för övrigt den siste kungen som blev krönt. 1907 efterträddes han av sin son Gustav V.

 

 

Gustav V hade varit kronprins i hela 35 år när han efterträdde sin far Oscar II 1907. Även innan han blev kung hade Gustav spelat en politisk roll, bland annat under unionsupplösningen. Som kung engagerade han sig i försvaret. När han kritiserade den liberale statsministern Karl Staaff offentligt 1914 för att inte satsa tillräckligt på flottan utbröt den så kallade borggårdskrisen. Vilket ledde till att Karl Staaff avgick och att Gustav V tillsatte en konservativ regering. Kungens inblandning blev hårt kritiserat och röster höjdes för att införa republik. Men första världskrigets utbrott några månader senare gav honom rätt i sakfrågan. När liberaler och socialdemokrater segrade i riksdagsvalet 1917 tvingades dock Gustav V att acceptera principen om parlamentarisk demokrati. De följande åren lade han sig heller inte i politiken. Men sommaren 1941 utövade han dock påtryckningar för att regeringen skulle tillåta tyska trupper att transporteras genom Sverige. Regeringen uppfattade detta som att kungen hotade med att abdikera och tillät därför trupptransporten.

Gustav V dog 1950 som en folkkär kung. Men strax efter bröt Haijbyaffären ut. Det verkade som om kungen hade haft en homosexuell relation med Kurt Haijby, som sedan fick sammanlagt 250 000 kronor i dåtidens penningvärde för att hålla tyst. Affären fick återigen många att förespråka republik men monarkin överlevde krisen.

Gustav V efterträddes av sin son Gustav VI Adolf.

 

Gustav VI Adolf var 67 år gammal när han blev kung 1950. Under pensionsstriden 1958 spekulerades det från högerkretsar ifall kungen skulle avslå statsminister Tage Erlanders begäran om nyval, men Gustav VI Adolf respekterade parlamentarismens principer och försökte aldrig påverka politiken under sina 23 år som kung.

Det är till stor del Gustav VI Adolfs förtjänst att monarkin inte avskaffades i Sverige. De demokratiska reformer som liberalerna och socialdemokraterna inledde 1917 hade skett i samförstånd med högern eftersom dessa kontrollerade den första kammaren och därmed kunde stoppa alla förslag på grundlagsändringar som kom ifrån den andra kammaren. Högern tillät reformerna på villkor att monarkin bevarade. Men på 1950-talet inleddes arbetet med att ersätta den gamla regeringsformen från 1809 med en reviderad variant (vilket resulterade i 1974 års regeringsform). Kravet på att avskaffa monarkin var fortfarande aktuellt vid denna tid och stöddes av riksdagsmajoriteten. Men till skillnad från sin konservative och tyskvänlige far Gustav V var Gustav IV Adolf rätt man att regera Sverige vid denna kritiska tid. Han hade ända sedan ungdomstiden framstått som betydligt mer liberal och västmaktsvänlig än sina släktingar. Och som kung hade han mycket anspråkslös och folklig stil samt en väl fungerande personkemi med den socialdemokratiske socialdemokratiske statsministern Tage Erlander. Detta bidrog till att stärka monarkins ställning och gjorde att den behölls i den nya grundlagen, om än mycket avlövad

Gustav IV Adolf dog 1973 och bröt då den över 300 år gamla kungliga traditionen att begravas i Riddarholmskyrkan för att istället läggas till vila i Hagaparkens kungliga begravningsplats. Han efterträddes som kung av sin sonson Carl XVI Gustaf.

 

 

Carl XVI Gustaf blev kung när hans farfar Gustav VI Adolf avled 1973. Året efter infördes en ny regeringsform som tog ifrån kungen den stora makt han i teorin fortfarande hade. Numera är ordförandeskapet i utrikesnämnden den enda kvarvarande resten av den svenska kungamakten. Det innebär att Carl XVI Gustaf är den svenske kung som genom tiderna har haft minst makt. Men även om hans uppgifter som regent inte är så stora så har han en bra chans att bli den kung som har regerat längst. Om Carl XVI Gustaf lever till år 2018 slår han Magnus Erikssons rekord på 45 år.

Enligt den så kallade Torekovskompromissen som slöts mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna 1971 skulle monarkin bevaras i 1974 års regeringsform under förutsättning att kungen avstod från allt politiskt inflytande.

En fråga som Carl XVI Gustaf däremot inte hade folket på sin sida var när grundlagen skulle ändras för att tillåta kvinnlig tronföljd på samma villkor som den manliga. Både Carl XVI Gustaf och hans drottning Silvia hade föredragit att deras näst äldsta barn Carl Philip skulle efterträda honom som kung. Men Carl Philip fick bara vara kronprins i ett halvår innan storasystern Victoria blev kronprinsessa den 1 januari 1980. Carl XVI Gustaf själv har fyra storasystrar.