Mormor Hildurs mamma Bernhardina kom från Malmön men var ingen "pytte" men Bernas föräldrar levde i den tiden då "Pyttarna" existerade och följande står skrivet i gamla källor,

   Hildur & Einar 2007.  /   Okänt fiskelag

 

Malmön enligt Axel Em. Holmberg

Litteratur: Nordbor under hednatiden. Framställning av våra förfäders äldsta kulktur av Axel Em. Holmberg, Stockholm på J. Th. Bergelins förlag 1852.

Citat ur ovannämnda skrift:
"Som man vet, anse hr Holmberg sig hafa i sydligare Skandinavien upptäckt en oblandad qvarlefva af den stam, som skulle utgjort vårt lands urinnevånare, på den i flera afseende märkliga Malmön i Bohuslänska skärgården utanför Sotenäs. Denna ö räknade 1840, då författaren besökte den omkring 40 hushåll, utgörande ett mycket lågväxt slägte, med polarstammens hufvudskålkorm, obehagligt ansigte, gnällande uttal samt folkskyggt och med högst svaga själsförmögenheter, hvilket allt åtdragit dem öknamnet "Malmöbarn" eller "Malmöpyttar", och utsatt dem för ständigt gyckel af sina grannar så att de sällan vågat sig öfver till fasta landet. Ända till 1818 (1826, se nedan?) bibehöll sig denna märkvärdiga race obeblandad; sedan en stor del af den manliga befolkningen då omkommit på en fiskeresa blef en inflyttning från fasta landet nödvändig."

"Malmöbarnen" enligt beskrivning från seklets början

Urinnevånarne på Malmön synas ha tillhört en särskild ras som behållit sig oblandad in i våra tider. Sägnen berättar, att stamfolket kommit drivande hit på isflak från Jutland. Befolkningen på Malmön karaktäriseras av Holmberg (Med Holmberg avses Axel Em. Holmberg som 1852 gav ut boken "Nordbon under hednatiden", se ovan) såsom kortväxta, enfaldiga och folkskygga, med mörk hy och gnällande uttal, vartill kom en egen huvudskålbildning, röjande en omisskänlig likhet med lappar. Genom egenheter i sitt utseende, sitt umgängessätt och sin låga grad av hyfsning, ha de s.k. "malmöbarnen" eller "malmöpyttarne" givit sina grannar ämne till otaliga historier á la Telge tokar eller borgerskapet i det danska Molbo.

Stammen, som sannolikt var en, tack vare det avskilda läget, bevarad kvarleva av landets gamla urinnevånare, hade ända till 1826 hållit strängt avskilda från alla äktenskapsförbindelser med sina grannar, med detta år inträffade en svår olycka genom storm, varvid bortrycktes större delen av männen, och därefter började rasen blandas med övriga sotenäsbor. Dock synas ännu år 1923 tydliga spår av den gamla typen.

Såsom karaktäristiskt för dessa vuxna barns enfald berättas, att, då deras ö i början på 1800-talet skulle skatteköpas, vågade de icke själva ge sig in på en så obegriplig affär, utan vände sig till en betrodd bonde på fastlandet, "Far i Näverkärr", och anhöllo att han måtte köpa ön. Då bonden tvekade i brist på kontanter, voro malmöbarnen beredda att låna honom härtill behövliga medel.

En gång när några öbor på färd till kyrkan kommit så långt från Näverkärr, fingo de i en hage skåda ett behornat djur, vars like de aldrig skådat. Det var en bagge. Förskräckta rusade de tillbaka till båten och hem till sin ö för att hämta "Starke Jakob". Han var villig att åtaga sig det farliga uppdraget att fördriva denne hornper, och med en åra som vapen avancerade han med bävande hjärta mot odjuret. "Sviker Jakob i slaget, står han (baggen) i våran bringa!" ropade de ängsliga åskådarne. Tillropet var länge ett ordstäv, varmed man retade de beskedliga "barnen". Baggen sprang förstås.

En annan historia gäller hur Malmön fick sitt namn. Ett par fiskare därifrån hade drivit in i Åbyfjorden och lyckades omsider komma på det torra. En av dem förvärvade här en brud av landets döttrar, och när hon reste till sitt nya hem å ön, medförde hon som hemgift en gryta. Den kunde ju alltid vara bra att ha. Ett sådant käril hade malmöbarnen aldrig förr skådat, malmgrytan blev en sevärdhet och vida omtalad. Och så uppkom namnet Malmön efter denna malmgryta.