Visst var det hårdare förr…                                         Rished 2007-01-26

 

Saxat ur Hedekas hembygdsförenings arkiv…

 

År 1868 – 1869 rådde en verklig nöd i området.

 

År 1868 föll inget regn på hela sommaren vilket gjorde att säden aldrig kom upp ur jorden.

Först på hösten grodde havren där jorden ej var sådan att den ej förmultnat (lerjord) så att man där kunde beta djuren.

På den tiden var det inte ordnat med fattigvård som idag, inte heller fanns det nödhjälpskommitér eller liknande som det fanns missväxtåret 1904.

-Inte heller fanns det något livsmedelskommission eller folkhushållningskommission.

Var och en fick klara sig själv eller via hjälp av grannar och släktingar.

Det var verkligen nöd i området.

Det blev så illa att man fick skriva till landshövdingen om hjälp, dessvärre kunde inte han skicka säd eller hjälp, däremot ordnade han så att bidrag för omläggning av backiga vägar gjordes vilket gjorde att vissa kom ut i arbete och kunde få sin förtjänst via det.

 

Det fattigaste hade dock ingen annan råd än att gå runt och tigga.

Tom de bättre lottade tvingades blanda bark i sitt bröd.

Vad skulle då de fattiga äta?

– De som inte hade något???

Många familjer måste därför ge sig ut på vägen…

 

En utväg var att plocka sk har-tistel (åkertistel) som torkades och maldes till mjöl.

När rågen började gå i ax på sommaren 1869 plockade man ax, torkade och malde dem.

Hade man då lite mjöl att blanda i var man glad åt det brödet.

Det var även en utväg att skära ner halm i mjölet och blanda det.

Man kan bara gissa hur det brödet smakade…

 

Det var verkligen nödår!

 

Till kyrktrappan i Sanne kunde det komma 20-30 personer om dagen och tigga om hjälp.

Kyrkoherde Dahl, född i Göteborg 1801 hjälpte till så gott det gick, det var många tiggare och hjälpen kunde därför inte bli så stor.

(När kyrkoherde Dahl den 30 oktober 1877 dog var det pastor C Barclay från Tossene som hjälpte och bad hans sista bön.

Barclay var vid tillfället komminister i Hede Församling, till Tossene kom han 1916.)

 

Som sagt, vid denna tid fick var man klara sig själv.

Gamla och klena kunde klara sig hyggligt under vår och sommar då man fick hjälpa till med gallring av grödor, ved-samlande, allmänna göromål, men då höst och vinter kom och tungt skogsarbete eller inget arbete fanns till hands gällde det att själv ha samlat för att klara sig under en lång, kall och bister tid utan pengamedel, mat och bränsle.

 

Man kan förvåna sig över hur ”småfolket” och fattiga kunde uppvisa sådan själastyrka och balans att utan att bli sinnessjuk eller att orka fortsätta livet och få kraft

att uthärda åsynen av sina undernärda och svältande barn samt som fallet var.

Att inte veta hur de skulle få mat på bordet påföljande dag…

När nöden var så enormt stor i de flesta backstugor fanns det ingen hjälp att få.

Man dukade under i unga år eller som gammal och sjuk i de kalla dragiga  enkla stugorna.

Den idag minsta ofarliga sjuklighet kunde sluta med döden för i tiden.

När så döden kom och befriade den fattige var det inte slut på lidandet heller.

 

Han eller hon kunde ha varit nog så gudfruktig och besökt kyrkan alla söndagar och lyssnat andedräktigt på högmässan och vad prästen predikat hela sitt liv.

Kanske givit av sin lilla skärv i kollekten av rädsla för att inte offra till sin gud om hemställelse att få komma till himlen när dagen var inne.

På denna tid var rädslan för onda makter stor och gudsfruktan fanns i ryggmärgen hos folket.

Prästerskapet åtnjöt stor respekt bland folket.

 

Det omvittnas att 1931 i Hedekas-Sanne församling skulle den fattige och gudfruktige Johan Hilmer Johansson begravas efter ett mycket strävsamt liv.

Han hade bevistat alla högmässor och få personer kunde läsa så klart ur katekesen och bibeln.

Då medel saknades för begravningen och grannarna inte kunde samla tillräckliga medel för detta blev det på följande vis;

Man samlades på kyrkogården för ritualmässig enkel jordfästning.

 

På den tiden kostade det 25:- för att få komma in i kyrkan för jordfästning.

Det låter inte mycket, men om man betänker att timpengen för en hantverkare vid den tiden var cirka 30 öre och att 10-timmars hårt dagsverke gav cirka 2:-, eller att en prima slakt-ko värderades till 50-60:-, då inser man snabbt att 25:- var en betydande summa.

 

Det var alltså inte alla förunnat att få komma till himlen i kyrkan, vissa gravsattes direkt på kyrkogården kanske i snöglopp och oväder då det kalla och bistra klimatet skördade många liv i förtid.

 

 

Ett mord begås!

 

 När nöden var stor kunde förtvivlan infinna sig och många hemska saker kunde ske i denna uppgivelse, bla berättas det år 1757 att Henrik Johansson 26 augusti strypt sin hustru i vredesmod då hon klagat på att han aldrig var hemma och skötte ”sysslor” kring torpet.

 

Han gör då en bekännelse till rätten att han givit sig av till Dalsland för att skaffa sig något till foder, när han kommer hem finner han hustrun Börta Eriksdotter liggande på logen i ett hölass och ”knotat” på honom att han varit borta för länge, varvid han blivit ”otålig” och då

”Tagit henne om halsen med händerna och så länge hållit henne till dess lifvet var ur henne”.

Hon skall då strävat emot något men då hon var så svag av hunger så ville inget hjälpa.

När han så sett vad han gjort begav han sig av från hemmet och irrat runt i bygden under dagen

På kvällen gick han sedan till logen för att ”väcka hustrun” men hon var död.

 

Henrik grips och domen är normal för tiden, (men hård med dagens mått.)

”Med stöd af 14 kapitlet,1 paragrafen i missgärningsbalken pröfvar urtima tingsrätten rättvist det skall ha Hinric Jonsson, sig sjelf till velförtjent straff och andra till sky och varnagel, mista högra handen, halshuggas och därefter steglas”

 

29 November 1757 avrättas Henrik på Hajums avrättningsplats i Hedekas.

Enligt domen för varnagel och avsky samlas befolkning och åskådare runt skarprättaren som först hugger av hans högra hand, därefter halshugges Henrik och huvudet sättes upp på en stör, övriga kroppen delas på 4 stycken och steglas.

Man kan bara ana hur denna blodiga och utdragna avlivning skett.

-Blodet och Henriks galna skrik av smärta innan döden befriat honom från jordelivet.

-Styckning och steglingen av kroppen har nog satt skräck i församlingen för en lång tid.

 

Livet var hårt, rättvisan var hård men många människor var ändå förnöjda över det hårda livet.