Anfallet vid Bornhöft

 

De slöt sig samman i skvadronerna. De högre befälen red uppmuntrande längst leden. "Skall det ske, skall det ske nu, ropade husarernas chef Bror Cederström". Under ett öronbedövande hurra-rop satte de svenska husarerna av rakt mot de danska linjerna. Den 7 december 1813 utspelade sig det sista större fältslaget i Sveriges historia - det stora husaranfallet vid Bornhöft.

 

Danskarna och polackerna var förvånade, överraskade, chockerade. Hela dagen hade deras arriärgarde, polska ulaner, varit i strid med svenska patruller. Nu inkom rapporter om att en svensk kavalleridivision nalkades med största hastighet. Det var besvärande, men knappast farligt. Trupperna var samlade, den småbrutna terrängen gynnade infanteriet och skymningen skulle snart omöjliggöra alla tankar på ett stort anfall. För säkerhets skull bildade danskarna ändå en slaglinje. Artilleriet rullade i position. Holsteinska skarpskyttebataljoner gick i ställning, det danska kavalleriet fattade posto längst alternativa anmarschvägar. Om någon svensk spanare var tillräckligt oförsiktig skulle han få sig en salva han sent skulle glömma.

Vad som inträffade motsäger allt man tycktes veta om hur god krigsföring skulle föras. Först kom de polska ulanerna, kända som elitsoldater i Napoleons arméer och utlånade för att förstärka den danska armén, retirerande med svenska husarer hack i häl. Enstaka visslande kulor avslöjade att de nått inom skarpskyttarnas räckvidd. Danskarna var beredda och kavalleri angriper inte gärna ett väl formerat infanteriförband i småbruten terräng, framför allt inte som infanteriet samverkar med artilleri och eget kavalleri. Men detta var inte en dag som alla andra dagar under Napoleonkrigen.

Plötsligt dundrar några svenska skvadroner under den legendariske major Fritz von der Lancken och ryttmästare Thore Gyllenkrok rakt mot de danska linjerna. Det var husarer från Malmö och Simrishamn. Ulanerna flydde, de danska skarpskyttarna gav eld, två husarer föll döda ned; Petter Lander, 27 år, och Bengt Reffelwitz, 21 år. De första som fallit. Den ene fick ett skott i munnen, den andre i pannan.

Den ettrige von Lancken, av fienden kallad "den lille djävulen", avbröt spaningsanfallet, danskarna laddade om och andades ut. Men för tidigt. Framför dem uppe på en kulle tornade en lång blå linje upp sig. De mörnerska husarerna! Den svenska kavalleridivisionen under generallöjtnant Anders Fredrik Skjöldebrand höll snabbt på att formera sig till anfall.

 

 

Detta har hänt...

1805 hade Gustav IV Adolfs hat mot franska revolutionen i allmänhet och Napoleon i synnerhet slutligen slagit över i en svensk krigsförklaring mot Europas dominerande supermakt. Svenskarna lyckades inte där Österrike, Preussen och Ryssland och alla andra misslyckats. De svenska provinserna i Tyskland fick utrymmas och stillestånd ingås. När Frankrike och Ryssland delade upp Europa mellan sig fick den ryske kejsaren fria händer med Sverige. I kriget gick östra riksdelen förlorad. 1809 gjorde militären statskupp och avsatte Gustav IV Adolf. Året efter valdes en av Napoleons marskalkar, Jean Baptiste Bernadotte till kronprins. Marskalk Bernadotte borde, resonerade man, kunna leda armén till seger och Finlands återtagande. Men av den marskalk som landsteg blev det en kronprins Karl Johan som gjorde precis tvärtemot alla förväntningar. Efter Napoleons Grande Armées undergång under invasionen i Ryssland 1812 slöt Karl Johan upp på Rysslands och de allierades sida mot Napoleon. Bernadotte, en realpolitiker ut i fingerspetsarna, hade siktet inställt på att erövra Norge från det fransklierade Danmark och låta Finland förbli ryskt.

Så landsteg åter den svenska armén på tysk jord. Bernadotte anförde de allierade stridskrafterna i norr, men sparade konsekvent de svenska trupperna i alla större drabbningar. Flera befälhavare som ville återupprätta äran efter nederlaget i Finland, stoppades från att inveckla sig i strider. Bernadotte skickade fram preussare och andra för att ta de stora förlusterna. Målet var att spara armén för framtida bruk. 1813 var Napoleons krafter uttömda och den danska armén på reträtt i norra Tyskland. Bernadotte beordrade en svensk kavalleridivision under Anders Fredrik Skjöldebrand att utföra en parallellförföljning av den danska armén, samtidigt som en annan kår under general Wallmoden skulle avskära deras reträttväg. Kronprins Bernadotte var den rationelle, moderne, militäre tänkaren som fötts av upplysningstiden och fått fria händer och avancemang tack vare den franska revolutionen. Han strävade efter att minimera riskerna och maximera vinsterna. De svenska kavalleriofficerarna var av annat virke, svärmare, romantiker. Genom deras bevarade brev och dagböcker vet vi att de försökte återupprätta hedern, de ville bli krigshjältar, de sökte striden. Med Napoleon knäckt var kriget snart slut. Detta var sista chansen att visa vad de dög till. De bröt mot orderna, de ville inte veta av någon parallellförföljning som skulle leda till att danskarna utmanövrerades till kapitulation. De ville slåss och gick rakt på. Med de mörnerska husarerna i spetsen vek man av i hasorna på de retirerande danskarna. Man hann upp dem vid Bornhöft den 7 december klockan tre på eftermiddagen.

 

 

 

Husaren och husarandan

De som red i spetsen för det svenska avancemanget var de mörnerska husarerna, arméns öron och ögon. Ett elitregemente som var stationerat i Skåne och som inte varit inblandat i striderna i Finland mot ryssarna. Boken tar sin början med en gedigen studie av detta förband. Bilden som tonar fram är minst sagt intressant. Det var samhällets absoluta ytterligheter som hade samlats under en och samma fana. Officerskåren utgjordes av gräddan bland adelsmän som klätts i uniform från den dag de lärt sig gå. De var inte militärer för att tjäna pengar - enbart uniformen var dyrare än en överstes lön - det var ett kall, ett sätt att leva, ett sätt att hålla familjens och landets och deras egen heder och ära levande. Deras soldater var värvade bland samhällets absoluta botten. Fattiga trashankar från den pommerska och skånska landsbygden tillsammans med några internationella äventyrare, till och med två finländare från Torneå. Vi får möta bägge grupperna, träffa deras familjer, lära känna det samhälle och den tid och den atmosfär de levde och verkade i. Det finns även en gedigen genomgång av den husaranda som de alla besjälades av. Den mentalitet som ledde fram till att de var den tidens omsjungna krigare. Den här bakgrunden faller oftast bort i historieböckerna, men utan den får vi ingen förståelse för vilka som var drivkrafterna till det stora anfallet i december 1813 - eller varför man plötsligt fick för sig att rida över isen på sundet och låta regementet äta frukost i Danmark utan något vettigt militärt syfte. Det var sådant mörnerska husarer gjorde. Eller för den delen en förklaring på hur samma husarer kunde massakrera sina egna landsmän när skånska drängar samlats vid Klågerup för att protestera mot krig och utskrivning 1811. Svaren ligger djupt nedbäddade i deras tal, dagböcker, brev, dikter, visor, målningar och sånger tillsammans med allt annat källmaterial som krigsrelationer, journaler, läkarrapporter, fattighusprotokoll med mera. Detta är en populärhistoriskt skriven bok, lättläst och underhållande. Samtidigt är undersökningens resultat uppseendeväckande och sensationella. Normalt är det sådan brist på källmaterial att man inte kan undersöka strider långt tillbaka i tiden in i minsta detalj, det är svårt att veta hur enskilda soldater betedde sig under den kanske mest extrema av alla situationer en människa kan hamna i. Bokens största värde är förmodligen att den ökar kunskapen om Kriget under historisk tid.

 

 

  Fritz von Ekensteen

 

Vi vet av internationella undersökningar att soldater reagerar mycket olika under en strid. Vissa drabbas av olika stadier av handlingsförlamning, andra slåss.

 

Fritz von Ekensteen tillhörde de kallblodiga och gick i närstrid. Han var 27 år gammal vid Bornhöft, men redan veteran sedan han kommit till regementet vid 12 års ålder. Han var en av dem som inte glömde.

På sin ålders höst drömde han om ett husarernas Valhalla där han åter skulle få möta sina gamla vapenkamrater.

En dag för hjältar

Åter till Bornhöft. Skjöldebrand och Cederström höll korta tal till husarerna som svarade "med friskt mod" ett rungande ja! Hundratals sablar drogs ur sina baljor, Skjöldebrand kommenderade Framåt raska Gossar, skvadronerna gick framåt i trav, minuten senare gick man över i galopp, över hela linjen hördes ett "dundrande hurra" och hästarna gick över till fyrsprång. Husarerna flög fram "som fåglar", som under exercis. Över 200 illvilliga ton hästar, män och vapen kom farande med 25 kilometers hastighet rakt mot danskarna.

Det danska artilleriet gav eld, en husar fick en arm avskjuten, en annan man fick en kanonkula rakt på axeln. Bror Cederström träffades av en karteschkula. Vissa fotsoldater försöker fly, andra bildar fyrkant och angrips på nytt av mörnarna. Sekunderna senare kommer andra vågen, skånska husarregementet och Schills svarta husarer. Därefter tredje vågen - det skånska karabinjärregementet. Den danska linjen svajade, på sina ställen bröts den upp. Inne i staden hade en annan dansk bataljon gått i ställning vid, passande nog, kyrkogården. Även den angrips.

Striderna går över i strider man mot man, eller grupper av soldater. På sina håll utspelar sig grova scener. Några är bevarade i dagböckerna, breven och minnesanteckningarna. En dansk soldat som försöker skydda huvudet får händerna avhuggna, en dansk adelsman som springer fram till en svensk officer och ber om nåd och skydd. "Löjligt" skrev officeren i sin dagbok. Schills svarta husarer hade fått sin legendariske anförare dödad av danskar några år tidigare - nu ville de utkräva hämnd. De ville se blod.

-Danskt blod.

 

 

 

Den tredje anfallsvågen som sköljde in över danskarna bestod av skånska karabinjärregementet, "mannamannarna" som de kallades hemmavid.

 

En berättelse med många dimensioner

Skrapar man på den blankpolerade historiska tunna ytan så finner man en fullkomligt fantastisk historia om sökandet efter ära, om krigarmentalitet och ond bråd död.

Militärhistorikern Thomas Sörensen nöjer sig inte med att teckna det historiska händelseförloppet, beskriva regementets uppbyggnad, bakgrund, rekrytering, tradition, fälttågets historia och slaget in i minsta detalj. Normalt slutar militärhistorien där. Men inte nu. Sörensen följer med officerarna och de meniga i spåren långt efter slaget. Förlusterna blev betydligt större än de som Bornhöftsborna tvingades begrava dagen efter slaget. När pappa slängdes i en massgrav Tyskland blev en liten fattig flicka i Malmö stum, idiotförklarad, och nedkom så småningom med oäkta barn som togs ifrån henne. Både lilla Anna och mamma Kerstin, som tagit farväl av den frejdade husaren Nils Hallberg på Ostindiefararegatan i Malmö, dog så småningom under svåra umbäranden på fattighuset. De var inte ensamma i sitt lidande. Bredden i berättelsen ger striden åtskilliga dimensioner.

 

  

    

  

 

"Här kommer de dårarna igen."

Brittiskt infanteri angreps upprepade gånger av franskt kavalleri vid Waterloo 1814.

Britterna har bildat fyrkant, det vanliga sättet att strida mot kavalleri.

Fotsoldaterna skjuter åt alla håll samtidigt som man skyddar ryggen på sina kollegor.

Går ryttarna rakt på möts varje kavallerist av sex-sju bajonetter.

En strid som ryttarna normalt inte kunde vinna utan stöd av eget infanteri och artilleri.

Under hela Napoleontiden har en fyrkant brutits vid ett enda välkänt tillfälle, slaget vid Salamanca den 22 juli 1812 då ett brittiskt ekipage, såväl ryttare som häst, dödsstörtade in i en fyrkant. I tumultet som uppstod föll de andra kavalleristerna in.

Fotsoldaterna dödades eller flydde.

Men det fanns ett tillfälle till.

Kraften i de mörnerska husarernas anlopp vid Bornhöft löste upp och slog en fyrkant bildad av holsteinska elitsoldater i en dansk jägarbataljon.

 

 

 

Upplevelserna vid Bornhöft kom att följa dem alla så länge de levde. Många husarer drabbades årtionden efter slaget av depressioner, åter andra begick självmord - allt till följd av upplevelserna från kriget. Att det går att belägga ett "Vietnamsyndrom" i Sverige under 1800-talet är så pass intressant att boken bör få internationell uppmärksamhet på ett sätt som svensk militärhistoria normalt inte får. Kanske rentav pådrivaren bakom anfallet, general Anders Fredrik Skjöldebrand, avslöjade sig. Döende i kolera 1834 ryckte han till och utropade sina sista ord i livet: "Framåt raska Gossar", som om hans själ vandrade tillbaka till vinterdagen på den holsteinska slätten trettio år tidigare.

Mannen på fotografiet såg Moskva brinna. Han hade deltagit på fransk sida under Napoleons invasion av Ryssland.                                                                    Den ryska vintern hade gett honom en kronisk huvudvärk som plågade honom livet ut.                                                                                                         Christian Wesche var en av de internationella äventyrare som sökte sig till Mörnerska husarregementet.                                                                                         På sin ålders höst blev han veterinär i Malmö.                                                                                                                                                                           Flera var i tjugoårsåldern och kom att leva fram till fotograferingskonsten blivit allmän.                                                                                                             Längre tillbaka än så var det inte.

 

 

Bornhöftsdagen kom att rista in sig inte bara i soldaternas själar utan även i regementets hjärta. Långt senare, när en ung löjtnant skulle rangera en skvadron på Bonarps hed inför ett övningsmoment kommenderade han en åldrad ärrad husar bakåt till andra led.

Svaret kom som en pisksnärt:

 

- Vid Bornhöft var jag i första ledet. Då tyckte Ni jag dög. Jag stannar här!

 

Den gamle husaren fick behålla sin plats. Löjtnanten red vidare...

 

 

 

 

 

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

 

 

Underhållskriget - krigföringen och underhållsproblemen under kriget 1808-1809

 

Ett av de mest ödesmättade krigen i svensk historia, finska kriget 1808-1809, splittrade riket. Ett gammalt land blev två, Sverige och Finland. Vissa namn sitter väl kvar i medvetandet. Runeberg, Döbeln vid Juutas, Sven Dufva. Men hur såg kriget egentligen ut, och varför förlorades det? Som Martin Hårdstedt visar så var det i alla fall inte på slagfältet.

Med Befolkning och Hästtillgång så Disproportionerad til behof och Distance, och med en så stor fattigdom på egne Produkter, skall altid detta land… framställa oöfvervinnerliga svårigheter för större Arméers fortskaffande och uppehåll.

 

Detta konstaterade generalen Wrede, då chef för de svenska trupperna i Västerbotten, i ett brev till en kollega i september 1809. Freden var nära förestående och Wrede menade mot bakgrund av sina erfarenheter att det inte gick att bedriva krig i de norra delarna av Sverige. Passussen lämnar dock en hel del frågor: Varför hade de yttre omständigheter som Wrede lyfter fram sådan betydelse? På vilka villkor fördes kriget av den svenska och ryska armén? Hur klarade man underhållet? Innan jag svarar på dessa frågor, och andra, några rader om det senaste kriget på svensk mark.

 

Georg Carl von Döbeln (1758-1820).

 

 

 

I napoleonkrigens skugga

Finska kriget 1808-1809 var ett direkt resultat av de storpolitiska omvälvningarna i napoleonkrigens spår. Napoleon stod 1808 på höjden av sin makt. Endast England stött av Sverige fortsatte kriget. Ryssland hade året innan i Tilsit ingått ett fördrag med den franske kejsaren som gav Ryssland fria händer att agera mot Sverige.

I februari 1808 föll så napoleonkrigens skugga definitivt över Sverige. En rysk armé anföll sydöstra Finland över gränsen vid Kymmene älv. Anfallet kom inte helt oväntat. Från svensk sida var man sedan en tid tillbaka medveten om att ryssarna hyste anfallsplaner.

Trots detta gjordes mycket litet för att fördröja eller rent av stoppa det ryska anfallet i gränstrakterna. Detta berodde inte bara på att ett anfall vintertid inte hade ansetts troligt utan den försvarsplan som fanns föreskrev en ordnad reträtt.

Det var tänkt att sjöfästningen Sveaborg skulle hålla stånd samtidigt som de underlägsna finska förbanden tillfälligt retirerade. Med hjälp av förstärkningar från Sverige skulle sedan armén stödd av fästningen och skärgårdsflottan slå tillbaka fienden. Som vi vet kapitulerade Sveaborg redan i maj. Den till en början så framgångsrika motoffensiven under våren och sommaren tappade snart farten. Den svenska armén var i slutet av sommaren åter på reträtt. Under återtåget led armén svårt av proviantbristen och de sjukdomar som härjade. Ett avgörande slag stod vid Oravais i september och i november lämnade den svenska armén Finland för att aldrig mera återkomma.

 

 

Kriget i Västerbotten

Nu vidtog en period med uppehåll i striderna. Den svenska armén samlades kring Torneå. Underhållssituationen var så svår att de rent svenska förbanden hemförlovades och andra delar av armén flyttades söderut. I mars 1809 fanns i princip bara finska förband kvar i torneåtrakten. Situationen för soldaterna i norra Västerbotten under denna period var mycket svår. Sjukdomar härjade skoningslöst och många dog i de överfyllda stugorna som var den inkvartering som fanns att tillgå för att undkomma kölden.

 

 

 

Gustav IV Adolf förde en utmanande politik mot Napoleon, dikterad mer av personlig aversion än av realpolitiska hänsyn.

När Napoleon allierade sig med Ryssland var landet i största krigsfara, vilket inte inverkade hämmande på kungen.

Efter att ha avsatts i militärkuppen 1809 blev han ett kärt mål för karikatyrtecknarna.

 

 

Trots nederlaget i Finland och det trängda utrikespolitiska läget ville Gustav IV Adolf fortsätta kriget. Den militära och civila ledningen hade dock fått nog och den 14 mars arresterades kungen. Statskuppen var ett faktum. Samtidigt återupptogs striderna i mitten av mars 1809 då ryssarna anföll dels över Kvarken och dels över Torneå mot Kalix. Den svenska armén var inte bara nedsliten efter vinterns umbärande utan saknade dessutom hästar. Detta omöjliggjorde en snabb reträtt. Den 25 mars kapitulerade den före detta finska armén vid Kalix i en situation som dess befälhavare Gripenberg uppfattade som hopplös. Ryssarnas anfall mot Umeå över Kvarken blev dock en tillfällig affär då ryssarna redan efter några dagar återvände över isen. Kriget fortsatte i Västerbotten utan några mer omfattade strider. I månadsskiftet maj-juni var hela länet i ryska händer. I mitten av augusti landsteg en svensk expeditionsstyrka vid Ratan norr om Umeå i syfte att stänga in den ryska armé som under den unge generalen Kamenskis ledning stod i södra Västerbotten. Ryssarna var just på väg att infalla i Ångermanland, men fick nu i ilmarsch vända norrut. Genom segern över den svenska expeditionsstyrkan vid Sävar den 20 augusti lyckades ryssarna bryta sig ur fällan och undslippa norrut. Freden i september beseglade Finlands öde. Allt land öster om Torne och Mounio älvar avträddes till Ryssland.

 

   

 

 

Runebergs klassiska dikt om Sven Dufva; "ett dåligt huvud hade han, men hjärtat var gott" - speglar egentligen det desperata bottenskrap av mänskliga resurser svenska ledningen genomförde för att skaffa fram mera soldater. (Den så kända dikten om Sven Dufva kommer längst ner  på denna sidan)

Ett litet krig utkämpat under svåra yttre förhållanden

Kriget 1808-1809 är att beteckna som ett "litet" krig. Vid en jämförelse med de strider som utkämpades av de stora arméerna på kontinenten under Napoleonkrigen framstår både striderna och de inblandade arméerna som små. Det är viktigt att ha detta perspektiv på kriget 1808-1809. Den största orsaken till att striderna fick denna blygsamma omfattning var de svåra yttre omständigheterna. Dessa innebar att större arméer inte kunde klara sitt underhåll i Finland och norra Sverige. De områden där kriget mestadels fördes var även med den tidens mått mätt glest befolkade och svårtillgängliga. Vägsystemet var uruselt. Vintern ökade visserligen framkomligheten till lands, men i stället avstannade sjötransporterna helt på grund av de svåra isförhållandena.

De sjukdomar som härjade under kriget fick stora konsekvenser. Orsaken var den militära sjukvårdens miserabla tillstånd i kombination med dålig mat, undermålig hygien och urusla inkvarteringar. Man räknar med att 30% av de svenska soldater som deltog i kriget dog i sjukdomar. Värst var förhållandena under november till februari 1808-1809 då armén låg vid Torneå. Även den ryska armén led av sjukdomarna och sjukvården vid tsarens armé var varken bättre eller sämre än vid den svenska armén.

De begränsade möjligheterna att ordna underhållet för soldater och hästar gjorde att svenskarna hade stora problem att upprätthålla de styrkor man hade. Ryssarna kunde av samma anledning inte helt utnyttja sitt numerära övertag då omgivningen inte kunde föda hur stora arméer som helst. Kriget var mer en kamp mot de svåra yttre omständigheterna än en kamp mot fienden. De underhållsmässiga villkoren var så stränga att de helt satte sin prägel på kriget. Det var till exempel det kritiska försörjningsläget i Västerbotten som gjorde att stora delar av den svenska armén kring Torneå hemförlovades eller flyttades söderut under vinter 1809. Detsamma gällde ryssarnas planer på att ockupera Ångermanland i augusti 1809.

 

 

Att leva av ortens tillgångar

Att leva på lokala tillgångar hade arméer gjort under flera århundraden. Under trettioåriga kriget urartade provianteringen som regel alltid i plundringar. Förflyttningarna styrdes i mycket stor utsträckning av tillgången på förnödenheter. Att plundra fiendens territorium var ett sätt att förvägra denne möjligheten att underhålla sina trupper. Under revolutionskrigen i slutet av 1700-talet och under Napoleonkrigen var arméerna fortfarande beroende av de lokala resurserna - detta gällde i princip ända fram till första världskriget.

Förnödenheter införskaffades från civilbefolkningen antingen genom kontant betalning eller mot rekvisitioner. Det senare innebar löfte om betalning i en avlägsen framtid. Oavsett betalningsform handlade det om påtvingade utskrivningar. På fientligt territorium var det vanligt med kontributioner. Detta betydde leverans av förnödenheter och så vidare mot att få slippa plundring.

De svenska och ryska arméerna under kriget 1808-1809 levde av omgivningen då relativt små mängder förnödenheter kunde föras fram utifrån längs de urusla vägarna eller lagras i förväg. De lokala resurserna spelade en avgörande roll och följaktligen drogs lokalbefolkningen och den civila lokalförvaltningen direkt in i kriget genom de stridande arméernas underhållsbehov. Man ska ha klart för sig att direkta strider vid tiden för napoleonkrigen, med undantag för belägringar av städer, mycket sällan påverkade civilbefolkningen. Slag och sammanstötningar skedde på öppna fält - mycket sällan i bebyggelse. Detta gäller även för kriget 1808-1809. Det var bördan av att leverera förnödenheter, ställa upp med skjuts, inkvartera friska och sjuka och så vidare som fick konsekvenser för civilbefolkningen.

De lokala myndigheterna blev i praktiken en del av den ryska och svenska krigsmaktens underhållsorganisationer. Det var genom den redan befintliga väl inarbetade civila förvaltningen som arméerna fick vad de behövde.

 

 

 

 

General von Döbeln leder motanfall från främsta linjen. Ingen svensk militär efter Karl XII:s tid har fått ett sådant symbovärde.

Redan hans framtid frapperades av hans utstrålning, som inte minskades av det svarta pannbandet som dolde ett skottsår från kriget 1788-1790.

Två olika system

Det fanns dock stora skillnader mellan de båda arméernas underhållssystem. Den svenska armén hade ett högst centraliserat underhållssystem där en särskild avdelning vid varje arméhögkvarter, det så kallade generalkrigskommissariatet, skötte allting som hade med underhållet att göra. Krigskommissariatet hade en mängd officerare och ämbetsmän till sitt förfogande för att skaffa fram det som armén behövde. Bland personalen ingick ofta rent civil personal med goda kunskaper om de lokala förhållandena.

Det ryska underhållssystemet var tvärtemot det svenska starkt decentraliserat. Någon motsvarighet till generalkrigskommissariatet fanns inte. I stället var varje militär förbandschef ansvarig för sina truppers underhåll. Unikt för den ryska armén var att de ryska soldaterna på kompaninivå var indelade i koklag, så kallade arteler, under överinseende av en underofficer. Inom artelerna delade soldaterna krigsbytet och även en del av deras lön gick till en gemensam kassa med vars hjälp de sedan gemensamt skaffade mat och annat som behövdes. Detta unika system var ett resultat av den ryska militärtjänstgöringens livstidskaraktär och var den enda sociala trygghet den ryske soldaten hade. I praktiken innebar detta att soldaterna mycket ofta själva förutsattes skaffa sitt underhåll.

 

 

Hästbrist och trilskande bönder

För den svenska armén var transporterna det största problemet. Eftersom armén inte hade hästar för mer än det allra nödvändigaste, var man beroende av allmogens förmåga att ställa upp med skjutshästar för förflyttning av trupp och materiel.

Detta var inte alltid så enkelt. Bönderna rymde till skogs med sina hästar, smet från skjutsen med last och allt eller helt sonika vräkte lasten i diket. I maj 1809 utbrast Wrede i ett brev till militärledningen i Stockholm att han inte förstod hur han skulle kunna försvara ett så vidsträckt område med så få soldater "där troupperna framskrida som sköldpaddor i brist af hästar." I ett annat brev lite senare tillade han "med en allmoge så litet van vid lydnad och hörsamhet som denne".

Omfattningen på böndernas transportinsatser var ändå trots deras motstånd imponerande. Vid många tillfällen togs alla hästar som fanns i socknarna i anspråk för de militära transporterna. För Luleå socken i Västerbotten innebar detta till exempel mer än 800 hästar.

Foderbristen spädde på problemen. Trots att man redan före kriget hade minskat trossen ledde foderbristen till att man tvingades göra sig av med snart sagt alla sina hästar eller utackordera dem hos allmogen. Den svenska armén stod nästan helt utan hästar när det ryska anfallet inleddes i mars 1809 över Torneå älv.

Förnödenheterna och hästskjutsen utskrevs mot kontant betalning och rekvisitioner. Skulderna för det senare blev omfattande och reglerades först så sent som 1814-1815. Många fick aldrig betalt då oordningen under kriget ofta ledde till att kvitton försvann.

 

 

Ockupation

Uppenbart är att den ryska armén hade större framgångar än den svenska armén när det gällde att få lokalbefolkningen att lyda. Detta var ett resultat av att man kunde lägga större tyngd bakom sin krav. Trots detta utgick stränga och klara direktiv från den ryska ledningen att befolkningen i de ockuperade områdena skulle behandlas väl.

Någon systematisk plundring förekom inte även om undantag naturligtvis förekom. Anledningen till detta var sannolikt att man insåg att det skulle bli svårt att underhålla armén på fientligt territorium med en befolkning i uppror. Ryssarna lovade därför betalning för det man skrev ut, ett löfte man dock mycket sällan höll.

Lokalförvaltningen i både Finland och norra Sverige samarbetade med ockupationsmakten för att upprätthålla lugnet. Ändå reste sig lokalbefolkningen på flera håll i Finland. Vis av denna erfarenhet samlades alla vapen in i Västerbotten sommaren 1809 för att slippa få bondeuppror på halsen.

Ett gissel för civilbefolkningen var de ryska soldaternas regelmässiga stölder. Stölderna var så vanliga att skillnaden mellan dessa och regelrätta plundringar ibland var hårfin. Stölderna var en konsekvens av det decentraliserade ryska underhållssystemet. De ryska soldaterna stal inte bara. Allt tyder på att en informell handel förekom mellan ryssarna och civilbefolkningen.

Transportproblemen i norra Sverige och Finland innebar att den ryska armén tvingades skära ner sin tross precis som den svenska armén. Detta är intressant då den ryska armén alltid hade följts av en enorm ohanterlig tross. Under kriget 1808-1809 var man tvungen att tänka om och marschera med lättare utrustning.

 

 

Avslutning

Genom att peka på de mycket speciella och svåra yttre omständigheterna som rådde under kriget 1808-1809 har jag velat framhäva krigets tydliga karaktär av underhållskrig. Underhållet hade en avgörande betydelse för krigföringen. Utan de lokala resurserna skulle kriget ha varit en omöjlighet. Det fanns inga möjligheter att med hjälp av de kommunikationer som stod arméerna till buds transportera fram alla de förnödenheter som behövdes. Kriget 1808-1809 var ett krig mer mot de yttre omständigheterna än mot fienden. De gällde inte att betvinga fienden på slagfältet i första hand, utan främst att få lokalbefolkningen att skjutsa, leverera förnödenheter och inkvartera friska och sjuka.

Organisatoriskt innebar kriget att trossen nedskars radikalt i både den svenska och ryska armén.

 

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

 

Krigare eller modelejon. 1700-talssoldatens kläd- och frisyrbestyr

 

                 

   

 

 

Kläderna gör mannen. Men hur gör mannen med kläderna? Hårnät, rosetter och peruker ingick under 1700-talet i soldaternas munderingar.

När det svenska militärväsendet av Karl XI 1686 organiserades som ett indelningsverk, infördes samtidigt för första gången en enhetsuniform - samtliga truppslag skulle bära uniformsrock i samma blå färg. Genom olika färger på halsdukar, trumpor och kragar, kunde regementena särskiljas. Införandet av denna nya uniform gick naturligtvis långsamt, först under de första åren av 1700-talet är reformen fullt genomförd. De svenska soldaterna bar nu ända fram till 1700-talets mitt blå långrock av justaucorpstyp (d.v.s. tätt åtsittande) med i regel gult foder och gula ärmuppslag.

Omvårdnaden av uniformen inpräntades noga, särskilda föreskrifter om användande och vård upprättades, så t.ex. skulle uniformen varje morgon vädras "på det intet malen må dem samma fördärva".

Man beräknade att infanteriregementena i fredstid behövde nya kläder vart sjunde år - de skulle då användas vid regementsmöten och generalmönstringar.

 

 

1700-talets modetrend

Vid 1700-talets mitt förändrades den civila mansdräkten utseende, det då rådande koketta herrmodet påverkade även den militära klädedräkten. Uniformsrocken pryddes av halskrås och spetsmanschetter vars utseende noggrant definierades. Manschetterna skulle vara av "en god tums höjd" och halskråset skulle vara "till 1 tums höjd och ett qvarters längd". 1776 ändrades bestämmelsen om manschettens längd, den skulle nu vara "två twärfinger framför uppslaget på rocken". En annan viktig detalj var strumpebanden, som skulle synas som en finger bred vit remsa vid knät. Hur den trekantiga filthatten skulle bäras, var också noga reglementerat: "Officerarna och manskapet tillhållas att sätta sina hattar som sig bör, och det så att hatten blifve, sittandes lägre ned på högra ögat, och hatthörnet öfver det vänstra, således sedan manskapet en gång äro instruerade huru hatten skall sitta, tillsäges de på det strängaste af sina officerare vid com:t, att hvilken som befinnes hafva hatten sittande på annat sätt exemplariter blifva straffad. Herrar officerare behagade på samma sätt bära sina hattar". Prygel var den gängse bestraffningen vid slarv med klädedräkten, hittades någon iförd dennas stass "under hvilostunderne eller eljest fans liggande framstupa på magen å marken, som är för helsan skadeligt" var straffet tre par spö. Samma antal drabbade den som ertappades med en tuggbuss i munnen.

En upprörd major vid Värmlands regemente skriver den 24 oktober 1750 till kompanicheferna att en del av soldaterna "kommer till kyrkan med bondetröja, trimmössa, oinbundet hår, orena linnekläder, strumpor och skor" och att översten givit order om att "then soldat som kommer till Kyrkan utan att hafva sin Släpe Klänning, Hatt på hufvudet samt inbundit hår, skall hafva 6 par spö". Detta spöstraff fick dock inte verkställas under gudstjänsten eller innanför kyrkogårdsområdet.

 

 

Långt hår

Håret, som under tidigare århundraden burits fritt hängande, skulle enligt en order 1681 bäras i en hårpung. Officerarna däremot, hade enligt fransk förebild, pudrad peruk. Detta mode som lär ha uppkommit som en artighet mot den åldrande franske kungens Ludvig XIV med sitt grånade hår, spred sig snabbt över Europa och anammades också av de högre militärerna.

Till den civila mansdräkten hörde sedan 1720-talet en hårpiska, som snart också kom att ersätta soldaternas hårpung. Bestämmelserna kring denna blev från mitten av 1700-talet mer och mer detaljerade. Det påbjöds att håret skulle pudras samt uppläggas i lockar vid öronen. Lockarna skulle friseras på bly och mannarna skulle instrueras så att de själva kunde frisera sig. I en order från 1770-talet heter det "Acht tages vid denna frisure 1:o att bouclen blir trenne goda twärfinger bred, och blyskifvan kring hvilken håren vecklas äfvenså, 2:o att bouclen ej går längre ned än jemnt med understa örsnibben, 3:o att blyskifvan hvilken bouclen vrides blir tunnt klappad, som det finaste papper, så att den ej tynger för mycket, 4:o att hårpiskan bör vara väl proportionerlig och så lång att den räcker till der lifvet på råcken slutas, med en liten cocard öfverst på densamma." I en annan regementsorder, från Södermanlands regemente, anbefalldes soldaterna att se till att att hårlockarna "ej räckte längre än örsnibbarna, slöto väl till ansiktet, pudrades och upphängdes på stålband bakom tupén (=luggen)".

Senare bestämdes att hårpiskan skulle ha en alns längd och stödjas genom en inflätad ståltråd. Till de soldater som inte hade tillräckligt långt hår, skulle lösa lockar anskaffas. Tidigare hade de, i väntan på att håret skulle bli tillräckligt långt, kunnat bära det invikt under hatten.

I en regementsorder från Wästmanlands regemente antecknas 1773 att lösa lockar till en kostnad av 1 daler och 4 öre för varje soldat beställts i Västerås hos en perukmakare Björling.

Vid varje regemente fanns noggranna direktiv: "Håret kammas slätt öfver hufvuder och dehlas jämt till låckar på sidorna, lika mycket till hvardera, klippers och spetsas uppifrån underåt och upplägges efter den i regementet brukliga methode, hwarför hwar afton 2 lockar i papper upplägges på hwardera sidan, den ena öfwer den andra. Ingen Karl får klippa sig Touppe (=pannlugg), utan håret måste framifrån wåga sig så långt att det räcker till piskbandet. Piskan måste vara styf och slätt, proportioneradt efter Karlens längd, med en tåfs i ändan i samma färg som dess egna hår av 3 fingrars bredd". Den soldat som klippte sig straffades, hur han klädde sig hemma på roten var hans ensak "allenast håret ombindes att det ej må fara illa eller afslitas".

 

 

Under 1700-talet var krigarmodet kokett. 

Rosetten kunde vara ett givet inslag även i något så manligt som militär klädsel.

Under 1800t-alet blir uniformerna mer stramare dock med teatraliska inslag med kokarder och plymer och liknande accessoarer.

.

Vid mönstringen

Till generalmönstringen skulle varje soldat medföra sitt "sittgelb" (en sorts puder), "krita till sigthjelp" och 4 alnar långa piskband. Om pudret hotade att ta slut under mötet, hade soldaterna tillåtelse att skaffa kornmjöl från bondgårdarna i närheten, för att blanda ut pudret med. Från Danmark finns en rapport om att det vid denna tid gick åt över 50.000 pund (halvkilon) vetemjöl om året till hårpuder för armén.

Visserligen skulle korpralerna noga övervaka att allt puder avtorkades ur ansiktet till natten och särskilda uniformsnattmössor infördes, men man kan lätt föreställa sig vilken underbar miljö för ohyra dessa sällan (eller aldrig) tvättade soldathuvuden måste ha varit. Skulle någon emellertid klia sig i huvudet, riskerades denne att rapporteras.

Inför en paradering, måste friseringen, som tog avsevärd tid för varje soldat, påbörjas redan kvällen före. Sedan var det naturligtvis inte att tänka på att gå och lägga sig och förstöra den konstfärdiga frisyren, soldaterna fick tillbringa natten sittandes eller uppradade på bänkar i vaktstugan eller kasernen för att när morgonen grydde kunna visa upp sig i all sin glans.

 

 

Skägg och mustascher

Även rörande skägg och mustascher fanns noggranna bestämmelser.

Inom Dalregementet fick i början av 1700-talet mustascherna växa till i maj månad, då en fältskärsgesäll skulle resa omkring mellan de olika kompanierna för att raka och klippa samtliga. Rekryterna ålades att raka sig ofta för att skägget skulle växa, och soldaterna beordrades att låta mustascherna växa. Att klippa eller raka av dem straffades med 6 par spö. I en order från 1728 heter det att "soldaternas Musquetager insättas med svart skäggvax, som den som intet skägg hafver sättes intet öfwer munnen. Vax till svärtning av stibletter och mustascher skulle soldaterna medföra till mönstringen - frågan är om samma sorts vax användes till båda. På 1780-talet påbjöds vid Livregementet till häst att mustaschen skulle vara "svart och vaxad, spetsig uppför och bredare under näsan".

Detta idoga friserande höll i sig under hela 1700-talet. I den franska revolutionens svallvågor över övriga Europa, påverkades också uniforms- och frisyrmode av den allmänna klassnivelleringen. Peruker och hårpiskor försvann och man fick allvarligare saker att tänka på än frisyrer.

I Sverige kvardröjde dock soldatmodet med hårpiska till 1805, då en generalorder utfärdades enligt vilken "till så väl Indelt som Värfvade Arméernas större beqvämlighet, hårflätorna finge bortklippas hwarefter håret rundklippes på manskapet af alla Regementer".

Det kom att dröja närmare 200 år innan man på nytt fick se svenska soldater med hårnät.

 

 

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Här följer saxat material om Runeberg som skaldemässigt förde samman Svenska och Finska hjärtan på 1800-talet.

 

 

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), föddes den 5 februari 1804 i Jakobstad. Det är inte helt entydigt om han föddes den femte eller den sjunde februari, men han firade alltid själv sin födelsedag den femte. Runeberg blev i ett mycket tidigt skede berömd som författare i Finland.

Hans dikter tonsattes tidigt och på så sätt spreds de bland folket både på svenska och finska.

Hans dikt Vårt land tonsattes av Fredrik Pacius och blev Finlands nationalsång.

När första delen av Fänrik Ståls sägner utkom 1848 sålde den rekordartat och den andra delen sålde ännu bättre, över tusen exemplar på två dagar.

Även utomlands växte Runebergs berömmelse snabbt.

Han mottogs som en kung när han besökte Sverige 1851 och folk köade för att få se en skymt av honom.

Samma år började han allmänt kallas Finlands nationalskald.

Runeberg avled 1877.

 

Här följer 3 kända dikter med Runebergs klassiska skaldning;

 

Sven Duva

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?"
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,
Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,
Envar, befäl och manskap, log åt detta underting;
Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
Och väntade på bättre tid, - och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
Om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,
Fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
Och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
Man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
Låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
Och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."

"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"Riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Soldatgossen

Min fader var en ung soldat,
den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog,
vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
Där stod han glad, var han sig ställt,
I eld, i blod, i frost, i svält;
Han var min fader, han.

Jag var ett barn, när han drog bort,
sen fridens dag var slut,
Dock minns jag än hans stolta gång,
jag minns den var minut,
Hans hatt, hans plym, den bruna hyn
Och skuggan från hans ögonbryn:
Nej, aldrig går det ur min syn,
Hur härlig han såg ut.

Det hördes snart från höga nord,
när hären ryckte ned,
Hur han var käck, hur han var stark,
hur i var strid han stred.
Så sads, han fått medalj också.
Det spordes snart, att han fått två;
Ack, tänkte jag i hjärtat då,
Den som fick vara med!

Och vintern gick, och drivan smalt,
och det var lust och vår,
Då kom ett bud: Din fader dött,
han dog för ädla sår.
Jag tänkte då, jag vet ej vad,
Var stundom ängslig, stundom glad;
Men mor, hon grät tre dar å rad,
Så blev hon lagd på bår.

Min fader slöt på Lappos slätt,
sin fana närmst invid:
Det sägs, det var den första gång,
han blekna setts i strid!
På Uttis malm, för Gustavs land,
Min farfar dog med svärd i hand;
Hans fader föll vid Villmanstrand,
Han var från Carols tid.

Så var med dem, så blödde de,
så har det ständigt gått;
Ett härligt liv de levat dock,
en härlig död de fått.
Ack, vem vill stappla trög och tung?
Nej, gå i fält helt varm och ung
Och dö för ära, land och kung,
Se, det är annan lott!

Jag är en fattig gosse jag,
som äter andras bröd,
Jag har ej huld, jag har ej hem,
allt sen min faders död;
Men klaga är ej mitt behag,
Jag växer högre dag för dag,
Jag är en krigargosse jag,
För mig finns ingen nöd.

Och lever jag tills jag blir stor,
och fyller femton år,
Till samma svält, till samma kamp,
till samma död jag går.
Där kulor vina tätast då,
Där skall man finna mig också,
Där vill ock jag försöka på
I mina fäders spår.


 

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

 

 

 
 
Döbeln vid Jutas


1
Herr prosten talte: »Döbeln är en hedning,
förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning
och han, han ligger tyst en stund och hör;
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
„Driv ut prelaten“, ropar han åt drängen.
„och akta dig, om han släpps in härnäst!“
Är det ett språk av en, som, nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
jag har gjort nog som människa och präst.»

2
Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
herr prosten, där han satt i all sin ståt,
han talte så och drog en suck tillika
och skar en bit av steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,
hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
och feberflammor färgade hans hy.
I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
på tvenne dygn, de sista, icke vilat;
själv var han kommen till Nykarleby.

3
Han led av pulsens brand, men i sitt sinne
en eld, mer tärande än den, han bar;
såg man hans öga, röjde sig därinne
en oro djupare än feberns var.
Han räknade var stund, som hann förlida,
han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
och ofta var hans blick på dörren fäst.
Den uppläts, flärdlös trädde genom salen
en yngling fram till bädden, till genralen;
och Döbeln talte till sin unga gäst:

4
»Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,
och bland fritänkare är jag visst en;
två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:
min bräckta panna och min vän Bjerkén.
Vad ni förordnat har jag därför tagit,
har som ett barn här legat och fördragit
det batteri, ni radat på mitt bord.
Jag vet det väl, Ni följer konstens lagar,
men binda de mig här för timmar, dagar
så bryt dem som en man, det är mitt ord.

5
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
jag måste upp, om jag i graven låg.
Lyss, hör ni kanonerna vid Jutas;
där avgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.
Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?
Vad blir, du tappra här ditt öde sen?
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
som gör mig för i morgon sjufalt värre,
men hjälper mig i dag på mina ben!»

6
Den unge läkarn hörde mulen ordet,
dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;
han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
och strök det tomt uti ett enda drag.
»Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder.»
En högre rodnad flög på Döbelns kinder,
och upp han sprang, fast sviktande och svag:
»Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!
Ni har förstått mig ni, som ingen annan;
ni är en man, och så är även jag.»

7
Vid Jutas hade skotten tystnat alla,
sen döden gjort där ren sin första skörd,
den finska truppen, färdig blott att falla,
ej segra mer, stod bruten, spridd och störd.
Ett anfall var tillbakakastat bara,
och Kosatschoffski ordnade sin skara,
beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
som då en åsksky, nyss från valvet skriden,
står dubbelt hotfull åter där den flytt.

8
Vem skulle samla våra glesa leder,
en återstod från dyra segrars dar?
Av mod, av kraft, av guldren tro och heder
fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.
Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,
som fört i hundra blodigt sköna strider
sin tappra, björneborgska skara an,
han skulle nu ej se dess sista öden,
hans veteraners lugna gång mot döden,
den skulle slumpen leda, icke han.

9
Det glömmes ej, du var dock där tillstädes.
du, som så ofta sågs i stridens lek,
du, vid vars namn det fosterland än glädes,
som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!
Men du och dina ädla vänner alla,
I kunden kämpa, icke så befalla;
det var hans konst, den sjukes, endast hans.
Du stod där, du, men stum, med klingan dragen,
kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,
blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

10
Givakt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden.
En man till häst syns nalkas. Vem är han?
Hör vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,
som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra far över fält och kullar,
det slukar massor, vidgas, växer, rullar
som en lavin av röster ned mot daln.
Han har kommit, han och ingen annan,
den lilla mannen syns med band om pannan,
den ädla, tappra, varma generaln.

11
Han bjuder tystnad! Hör hans röst! Han ropar
till detta folk, som striden nyss förspred.
Han rider fram, de sluta sig, hans hopar,
och det blir skick på nytt från led till led.
I täta rader blixtra ren gevären,
den svartnade, i trasor klädda hären
står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
den har ej mer blott döden att förbida,
den tänker segra nu, ej endast strida,
en annan ande vilar över den.

12
Men Döbeln red längs fronten av sin skara,
sen han den åter stark och tryggad fann,
hans skarpa öga tycktes överfara
var trupp, var rote, varje enskild man.
Det syntes klart för alla, svensk som finne,
att stora planer välvdes i hans sinne,
och sluten var han mer, än han var van;
dock var han ovant mild också den dagen,
och ofta ljusnade de bistra dragen
Mot någon välkänd, trumpen veteran.

13
En sådan stod då i din trupp, von Kothen,
det var korpralen numro sju, Standar.
Han stod med söndrig sko på ena foten,
den andra foten blödde och var bar.
Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.
Med blicken mörk, med handen på sin panna
besåg han stum den gråa krigarns skick.
»Du var dock med», så talte han omsider,
»på Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,
är det den lön, du för vår seger fick?»

14
»Herr general», så svarte veteranen,
»se här är det gevär, ni själv mig gav.
Ännu är pipan utan fel, och hanen
ger eld som fordomdags, det är nog av.
Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;
man är ej sämre, då man är som andra,
och dräkten är ej mannen, vill jag tro.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa,
sörj ni blott för, att vi får stå, ej springa,
så hjälper nog sig foten utan sko.»

15
Och Döbeln talte icke mer, men höjde
av aktning hatten vid den gamles ord.
Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde
på nytt han nu, han såg trumslagar Nord.
Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;
nu var han stel i armen utan måtta
och kunde föga mer en virvel slå,
men fast han sällan släpptes till paraden,
stod han, där blod det gällde, med i raden.
Till honom talte generalen så:

16
»Kamrat, får du då aldrig nog av slagen,
finns ingen yngre här till hands än du?
Här har du stått och styvnat hela dagen,
hur vill du röra dina pinnar nu?»
Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:
»Herr general, väl är jag gammal vorden,
och att som pojkar drilla blir mig svårt;
men att ha kraft i armen, det är summan.
Skrik ni som Armfelt: ,Marsch, framåt, rör trumman!'
och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt.»

17
Och Lappos hjälte log och räckte handen
åt mannen från den tappre Armfelts dar.
Så red han hän och kom till ån, till stranden,
där Gyllenbögels frikår uppställd var.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
genralen såg de bleka anletsdragen,
höll in sin häst och röt med vredgad ton:
»Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden,
har du ej lärt dig än förakta döden,
din kind är vit som snö, är du pultron?»

18
Men ynglingen steg fram och höjde armen
och rev sin slitna gråa tröja opp.
Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,
och frisk en ström av blod i dagen lopp.
»Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.
Jag blött kanske för mycket under tiden,
och därför har min kind ej rodnad mer;
dock kan jag än de tappres antal öka,
jag låg väl fallen, men låt mig försöka,
jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er.»

19
Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
»Välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
Spräng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;
befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen
vår hela front, att den sig framåt rör.
Ej här, därborta må vi pröva svärden.
Med dessa trupper kan man trotsa världen,
man väntar ej med dem attack, man gör.»

20
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
»Framåt, framåt till seger eller död!»
En åska var, Standar, din röst för alla,
och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
och ynglingen med barmen sönderskjuten
gick fram på slätten, med hans blod begjuten.
och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
var ryska styrkan kastad överända
och räddad Adlercreutz och fri hans färd.

21
Och krigets skaror hade ren försvunnit
ifrån den nejd, där först de mött varann;
men på det fält, där striden hetast brunnit,
stod kvar i kvällens sena frid en man.
Invid hans sida var hans stridshäst bunden.
Han stod där ensam i den hemska runden
bland lik och spillror på en blodstänkt jord.
Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;
den bleka mannen såg med lugn mot höjden
och från hans läppar ljödo dessa ord:

22
»En plikt är fylld, de segra, mina leder,
ett värv är övrigt, även det är mitt,
Fritänkare jag nämns, det är min heder;
friboren är jag, och jag tänker fritt.
Dock vet jag, att varthelst min tanke hunnit,
har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
du, i vars vilja livets banor gå.
Det är till dig jag blickar mot det höga,
här, där blott döden ser med slocknat öga,
kan utan vittnen jag dig tacka få.

23
Du skänkt mig åter fosterland och vänner,
den stund vårt hopp var djupt i mörker sänkt,
du skådar allt, rannsaka vad jag känner
och se, om jag vet skatta vad du skänkt!
Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;
jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,
jag söker gunst ej och begär ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna
med eldat hjärta och med upprätt panna,
det är min manliga, min fria bön.

24
Du gav mig kraft att stridens massor välva
i omotståndlig fart från trakt till trakt;
min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,
vad hade jag förmått av egen makt?
Ja, jag har segrat: Kringvärvd, innesluten
ser Finlands här en väg till räddning bruten,
en ban till bragder öppnad genom mig;
dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
du segergivare, jag tackar dig.»

25
Så talte mannen, och hans öga sänktes,
han steg till häst och syntes snart ej mer;
och dagen slöts, och nattens tårar stänktes
på dödens skuggomhöljda skördar ner.
O fosterland, vem spanar dina öden?
Förborgat är, om lyckan eller nöden
engång skall röjas i din framtids drag;
men hur du jublar då, men hur du klagar,
skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
du minnas denna, minnas Döbelns dag.