Bebyggelsen

Hur såg husen ut förr i tiden?

Låt oss göra en snabb resa genom tiden för att, så långt det går och studera byggnadsskicket.

 

 

  Vikingatida Långhus, rekonstruktion i Norge

 

Vikingatidens långhus hade under tidig medeltid ersatts av en timrad gårdsbebyggelse med flera hus. Boningshuset, ryggåsstugan, fortsatte att vara vanlig in på 1700-talet.

Källor visar att man då började höja de låga vägg-liven med några stockvarv och bygga ett innertak.

På så sätt fick man ett loft som kunde tjäna som förvaringsutrymme och under sommaren även som sovplats. Linnélärjungen Pehr Kalm besökte 1742 ett sådant hus på Otterön i Kville socken:

 

"Husen äro väl byggde, men stockarna inuti äro icke bilade eller huggne släta utan barken endast avdragen. Ovanpå sina stugor hade de alltid en nattstuga eller loft, däri de lågo om sommaren, men ingen spis var däruti."

 

 

Ryggåsstuga på Hagekärrstorpet under Nötskär, riven 1914

 

Den enda behandling ytterväggarna eventuellt kunde få var en impregnering med silltran.

Särskilt stockändar med bart ändträ var det viktigt att skydda.

Eldstaden fortsatte att vara bostadens medelpunkt och dess ljus- och värmekälla där man samlades.

 

Kalm noterar under sitt besök på Orust att spisar och murstockar byggdes av gråsten som ströks med lera för att hindra sprickbildning. Fönstren var av trä, små och tätt spröjsade. Glas var dyrt och något som inte alla hade råd med.

Husen beskattades även beroende på antal glasrutor och dess storlek.

Taken var täckta med tång, torv, ved eller vad som stod till buds.

 

Hus på enkel bredd

Enkelstuga kallas den hustyp som består av en "stuga" med kammare och förstuga vid sidan.

"Stugan" fungerade som boningsrum där man både sov och lagade mat. Denna hustyp var vanlig långt in på 1800-talet.

  

  

Plan över enkelstuga

 

En annan variant var att man hade köket utanför boningsrummet. Detta för att slippa besvärande rök. Till en början var endast "stugan" timrad. Köket hade en enklare konstruktion av plan. Senare timrades även köksdelen. Denna plan med kök och rum eller "stöva" kom att bli mycket vanlig under 1800-talet. Den kallas på västkusten enkelhus eller hus på enkel bredd.

I takt med att sågbladen förfinades under 1800-talet blev panelklädsel allt vanligare på bostadshusen i Bohuslän. Hade man inte råd att klä in husets alla fyra väggar, kanske man nöjde sig med de två som var mest utsatta för väder och vind.

Panelen var till en början lockpanel som inte hade sågade kanter. Denna grova panel, som ännu kan ses på enklare uthus, fick snart ge vika för kantsågad panel med profilerad locklist.

Under 1800-talet blev det allt vanligare att man målade husen. Det var till en början rödfärgen som fick en större spridning.

Kronobefallningsman J.F. Hellberg ger en allmän beskrivning av 1820-talets bebyggelse på Orust och Tjörn:

"Få orter äro så wäl bebygde som denna. Wanligtwis har hwarje Bonde en med tegel täckt, bräklädd och målad Manbyggning, innehållande Stuga, Gästkammare och Kök samt en å winden afskrankad kammare. Ladugårdshusen efter gårdens storlek, timrade och på de fleste ställen tegeltäckte. Skärgårdsmännen hafwa ock upptimrade och tegeltäckte Stugor; men fattigdomen röjes för öfrigt uti allt."

 

Vi vet emellertid att så här "modernt" var det inte överallt. Vid det laga skiftet 1841 i Nedre Hoga i Stala socken var endast en av de nio manbyggnaderna målade.

Ingen ladugård hade tegeltak utan alla var täckta med halm.

Mot 1800-talets slut börjar ljus linoljefärg att bli vanligare. Efter sekelskiftet är det den helt dominerande färgen på bostadshusen.

 

Från enkelhus till dubbelhus

Att det många gånger var trångt i enkelhus är helt säkert. Detta gällde särskilt i kustbandet där man inte hade samma tillgång på förvaringsutrymmen i uthus som i jordbruksbygderna. Det blev vanligt med enkla tillbyggnader, skyggor eller snedtäckor, ofta på långsidan. Skyggans tak var en förlängning av husets takfall. Det vanliga var att skyggan löpte utefter hela bakre långsidan och inreddes till två små rum, "kökskammer" och "stövkammer".

Sedan kunde man ersätta det förlängda snedtaket över skyggan med ett nytt tak över de nu bredare huset. Vindsutrymmet blev därmed rymligare och det blev möjligt att inreda gavelrum. Resultatet blev ett hus på dubbel bredd, kallad det västsvenska dubbelhuset. Detta hus blev mycket vanligt på västkusten.

 

  

Plan över dubbelhus

 

Mot 1800-talets slut blev ofta kamrarna lika stora som rummet och köket. Detta stora dubbelhus fick alltså en nästan kvadratisk plan med ett kök och tre lika stora rum kring en central murstock.

Dubbelhuset, som hade ett något förhöjt väggliv, fick en mycket stor vindsvåning som rymde flera rum. Husen hade sadeltak med en takvinkel på drygt 30 grader. Taken var täckta med enkupigt tegel. De allt mer utskjutande taksprången kläddes in med pärlspont och försågs med profilerade taktassar och lövsågerier i konsoler och gavelspetsar.

Hus på enkel bredd fortsatte man dock att uppföra in på 1910-talet.

I fiskarsamhällena i vissa samhällen blev en speciell variant vanlig. (Tex Hunnebostrand)

Vid köket finns en förstuga med loftstrappa på ena sidan och en liten kammare eller ett förrådsutrymme på den andra.

Det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets byggande kännetecknas av den symmetriskt uppbyggda fasaden och det rika skuggspelet som åstadkoms genom panel, snickarglädje och vit oljefärg.

 

Salsbyggnader och backstugor

Utöver enkelstugan och dubbelhuset har det naturligtvis byggts en hel del andra typer av hus.

Dessa återfinns oftast i de övre respektive undre samhällsskikten.

Salsbyggnader är ett exempel. Planen är sexdelad och förebilden finns i Frankrike. På 1600-talet kom den att införas i Sverige som bostad för officerare och präster.

Under 1800-talets andra hälft förekom det att storbönder uppförde salsbyggnader.

 

 

Sexdelad plan

 

En annan ytterlighet är stenstugor och backstugor, idag ofta raserade och överväxta i skogsmarker eller avlägsna beteshagar. De var bebodda av backstugusittare, undantagsfolk och andra jordlösa.

Enkelhusplan förekom, men lika ofta bestod stugorna av endast ett rum.

Exempel på detta finner vi i stenstuge-ruiner på Risheds marker med omnejd.

 

  

   Exempel på en Stenstuga. (Gullholmen)

 

 

 

 

Fram till 1800-talets slut uppfördes de flesta bostadshusen av timmer.

För ekonomibyggnader började man på 1800-talet använda panel på en enkel regelstomme.

Liggtimret ersattes av sågat plank, först liggande i ganska grova dimensioner och
sedan stående.

 

En bra plats att bygga på

Bebyggelsen har i äldre tider ofta placerats vid kanten av åker och äng, intill skogsmark eller berg. Odlingsmarken var för dyrbar att bygga på.

Vidare ville man ha ett någorlunda torrt och dränerat ställe att bo på.

Man försökte också lägga husen i lä av en bergknalle eller en skogsdunge och med väster-södersol.

Ofta planterades en ”Åbel” (Äppleträd) för att dryga ut en magra kosten.

 

"Gårdar sågos åtskillige på Orust med artiga lägenheter, med sköna åkrar och ängar, som instängdes af kringliggande bärg och högder; hwarigenom de friades ifrån stark köld och blåst, samt behöllo längre de warme Solenes strålar."

(Linné under sin resa i Bohuslän 1746.)

 

Ekonomibyggnader

Ekonomibyggnadernas placering på gårdstunet är i vissa delar av landet mycket strikt ordnade enligt traditionens regler.

Mellersta och norra Bohuslän har haft vad man kallar fri husplacering.

Tjörn och södra delen av Inland har tillhört den sydsvenska traditionen med kringbyggda gårdar.

Orust har varit ett övergångsområde där båda traditionerna förekommer.

Man har ofta även byggt på tre sidor av gårdstunet.

 

Sjöbodar och ladugårdar

Även havets brukare har haft behov av ekonomibyggnader.

Fiskarna behövde bodar för redskap och segel, och skutskepparna magasin för varor och gods.

Båtbyggarna började på 1880-talet att bygga sina båtar inomhus.

Med den allt intensivare verksamheten på och kring saltsjön under 1800-talets senare
hälft tätnade raderna av bodar och magasin utefter hamnar och stränder.

Sjöbodarna som vi idag ser som ett typiskt kännemärke och en självklarhet i kustbandet är alltså en relativt sen företeelse.

Av gamla kartor att döma var sjöbodarna ganska före 1800-talets mitt.

Förr fanns det även ladugårdar i fiskelägena.

De flesta av dem är nu rivna, men några finns kvar som vedbodar eller magasin.

 

 

Medeltiden

Efter en nära tusenårig vandring genom Europa kom så småningom den kristna läran även till Norden.

Danmarks, Norges och Sveriges regenter avsvor sig asatron och antog den kristna tron. Man brukar räkna med att förhistorisk tid övergick i historisk tid och medeltid omkring år 1050. Årtalet är satt med tanke på religionsväxlingen men det är också från tiden kring år 1000 som vi kan tala om någorlunda stabila skandinaviska riken.

 

Den kristna läran spreds genom mission och via de handelskontakter som fanns med redan kristnade länder. I Norge var det med kung Olav Tryggvason som kristendomen omkring år 1000 erkändes som religion för hela befolkningen.

Detta gick inte alltid fredligt till, eftersom religionen blev ett medel i maktkampen mellan kungen och lokala hövdingar.

Om detta berättar bland annat Snorre Sturlasson i sina norska kungasagor.

I Bohuslän hade troligen kristendomen fått ett visst fotfäste redan under 900-talet.

Traditionen anger att Tegneby kyrka var den första kristna helgedomen på Orust och Tjörn.

Den påstås vara byggd direkt på en äldre kultplats. Delar av hednatemplet skall ha ingått i den allra första kyrkans väggar.

Askums gamla kyrka skall också ha en liknande historia sedan kring 1100-talet.

De första kristna kyrkorna tycks ha förlagts till platser som redan tidigare var centra för trakten. Många sockenkyrkor  i Bohuslän har, eller har haft, järnåldersgravfält i sin närhet.

I Myckleby ligger exempelvis resterna av ett mindre höggravfält alldeles utanför kyrkogårdsmuren.

Väster om Torps kyrka har en gång legat ett gravfält. Likaså tyder de många fornlämningarna nära Röra och Tegneby kyrkor på att platserna varit av vikt redan
före kristendomens införande.

 

 

   Morlanda kyrka. Den enda av Orusts kyrkor vars byggnad är av medeltida ursprung.

   Vykort avsänt 1904.

 

 

Ett gränsland

Det politiska läget i de tre skandinaviska länderna var inte stabilt.

Medeltiden karaktäriseras till stor del av stridigheter mellan länderna.

Bohuslän kallades Viken och hörde mestadels till Norge.

Som gränsland hamnade Viken mitt i krigshändelserna och var ibland också orsak till krigshändelserna.

Strider och fejder tärde naturligtvis på befolkningen. De knappa förråden och de magra skördarna skulle under krigstid räcka inte enbart till bonden och hans hushåll utan även till främmande eller egna trupper och deras djur.

Övergrepp på lokalbefolkningen i form av våldgästning, förstörd skörd, nedbrända hus och gårdar var säkert inte ovanliga.

(Långeland drabbades på 1600-talet av ett tyskt regemente som skövlade omgivningen.)

Att beskriva hur vanligt folk på Rished hade det under medeltiden är inte lätt.

Det finns få källor som kan ge oss en pålitlig kunskap. En viktig förändring var införandet av skattebetalning under 1200-talet.

Även om skatterna ofta var betungande med många extra uttag befriade de samtidigt bondebefolkningen från andra plikter t.ex. ledungen, en förpliktelse till krigstjänst på kungens skepp.

Enligt en notis från 1285 försökte Norge att som pant för skadeståndskrav till Danmark på 6.000 mark tex erbjuda Orust och i värsta fall också Tjörn.

Detta visar bla att Orust var en värdefull bygd, fullt värd denna då oerhörda summa.

I den medeltida bygden var så gott som alla bönder.

Det var odalmannen som ärvt sin jord, de nya prästerna och den framväxande gruppen godsherrar.

Sättet att bruka jorden och hålla boskap under tidig medeltid skilde sig inte nämnvärt från vad som varit brukligt under järnåldern.

En av de mest påtagliga förändringarna var att man började använda plog med vänd-
skiva. Plogen var effektiv men samtidigt tungarbetad, och åkrarnas utseende kom helt att förändras.

De årderristade åkrarna ersattes av långsmala tegar.

Fiske bedrevs som husbehovsfiske av bönder som bodde nära kusten.

Det finns inget som tyder på att man ägnat sig yrkesmässigt åt fiske. På öarna längst ut i kustbandet fanns ännu ingen bebyggelse.

Under medeltidens sillperiod har människor säkert tidvis bosatt sig därute.

 

 

 

Pergamentsbrev från 1454 i Bohusläns museums arkiv. Brevet intygar att frälsemannen Henning Augustin till Jon Toressons (hustru) Astrid och son Björn Jonsson avstår sin jord i Kila på Flatön med dess andel i Rapön i Morlanda socken för det som han var dem skyldig för gårdarna Berg och Lunden i Tegneby socken. Brevet är bekräftat med sigill och daterat St. Botolfsdag (17/6) 1454.

 

Timmerhuset

Under sen järnålder infördes till Norden bruket att timra hus.

Detta byggnadssätt hade troligen under tidig medeltid helt ersatt bruket att bygga långhus.

Timringstekniken med alla dess fördelar innebar dock en begränsning i husets storlek på grund av stockarnas längd.

I stället för några få hus med flera funktioner under samma tak fick varje gård nu
en samling mindre hus som alla hade olika funktioner.

De medeltida husen kring Rished var med all säkerhet ganska små, låga och grå.

De var timrade av rundtimmer och hade sadeltak.

Det vanligaste var helt säkert ryggåsstugor, dvs. stugor utan innertak.

I bostadshuset fanns oftast bara ett rum, "stugan", och en liten förstuga av något slag. Mitt i bostadsrummet fanns eldstaden med öppen eld på en häll.

Fönster av glas fanns inte. Ljuset släpptes in genom en lucka i taket.

Stampade jordgolv var säkert också vanligt.

 

Då som nu dominerades Bohuslän av granitbergen.

Virke och timmer var en dyrbarhet och husen kunde inte byggas som i andra skogsbygder runt om i Sverige.

 

 

  Torpet Stenlid under Kåröd i Myckleby socken. Ryggåsstuga med halmtak, riven 1907.

 

 

 Inledning.  Ehuru allmän författning om metriska mått- och vigtsystemets införande i vårt land ännu, juni månad 1876, icke blivit utfärdad, bör man dock, då båda statsmakterna förklarat sig för systemets antagande, med säkerhet kunna förvänta, att det ej dröjer länge innan den nya stadgan varder utfärdad.

Då tillika uti allt hufvudsakligt, som bör i nya stadgan inflyta, statsmakterna äfven äro ense, så synes ingenting böra hindra att redan på förhand allmängöra tabeller för förvandlingen ifrån ena mått- och vigtsystemet till det andra, helst man bör kunna trygga sig vid att de förhållanden, efter hvilka förvandlingen bör beräknas, icke kunna komma att afvika från dem, som Kungl. Vetenskapsakademien angifvit.

Längdmåttet

 

 


Första generationen tumstock ! 

1 ref

är lika med

29,690    meter

1 stång

är lika med

  2,969    meter

1  fot

är lika med

  0,29690 meter

1 tum

är lika med

  0,030    meter

1 linie

är lika med

  0,003    meter

1 mil (gammal)

är lika med

  1,0689  ny mil

1  meter

är lika med

  3,3681  fot

1 ny mil

är lika med

  0,9356  mil (gammal)

 


Ytmåttet

 

 

1 qvadratfot

är lika med

  0,08815 qvadratmeter

1 qvadratref

är lika med

  8,815     ar

1 qvadratmeter

är lika med

11.344     qvadratfot

1 ar

är lika med

11,344     qvadratstänger

1 hektar

är lika med

11,344     qvadratref (=2,0257 tunnland)


Särsk. för uppmätning af jordområden

100 qv.-meter kallas 1 ar.
100 ar (=11,3440 qv.-ref eller 2,0257 tunnland) kallas 1 hektar.

 

 

 


Krönt rymdmått, 1 kanna

Rymdmåttet

 

 

1 kubikfot

är lika med

 0,02617 kubikmeter = 26,17 liter

1 kanna

är lika med

 2,617 liter

1 kubikmeter

är lika med

38,21 kubikfot

1 liter

är lika med

  0,3821 kanna

 

 

 

Vigten

 

 

1 nyläst

är lika med

4250,76    kilogram



1 centner

är lika med

42,5076    kilogram

1 skålpund

är lika med

 0,425076 kilogram

1 ort

är lika med

 4,25 gram

1 korn

är lika med

 0,043 gram

1 kilogram

är lika med

 2,35252   skålpund